ELEMENT bad, Tvåcellsbad och Fy rcellsbad). — Vid sidan av den faradiska ha nyare former av rytmiskt avbrutna strömmar fått användning: sinusoidala och undulerande. Vid de faradiska strömmarna är öppningsströmmen betydligt starkare än slutningsströmmen och spänningsändringarna ske mycket abrupt. Sinusoidala strömmar äro enfasiska växelströmmar, ant. erhållna direkt ur en ljus- el. kraft-stationsledning efter transformering till lämplig spänning el. genom särsk. apparat alstrade av en belysningslikström. Spänningsvariationerna förlöpa här i likformiga vågor med växlande riktning alldeles som en sinuskurva, därav namnet. Undulerande strömmar erhållas genom omvändning av de föregående; spänningsvariationerna te sig här som en rad likfor-made, likriktade vågor. Med tillkomsten av förbättrade influensapparater på 1890-talet har även behandling med friktionselektricitet fått användning, s. k. franklinisation, och slutl. ha tillkommit apparater för behandling med s. k. d’Arsonvalska el. Tesla-strömmar, d. v. s. avbrutna, högspända strömmar med betydligt hög frekvens, s. k. högfrekvensströmmar. — Med denna storartade utveckling av de tekniska hjälpmedlen har den teoretiska utforskningen av de terapeutiska verkningarnas art och natur tyvärr ej hållit jämna steg. Bäst orienterade äro vi i fråga om den konstanta strömmen. Starkare, plötsliga ändringar i styrkan verka således nervretande, i fråga om rörelsenerver muskelkontraktion. Vid strömmens slutande och öppnande inträder framförallt dylik retning, kraftigare ju starkare ström som slutes el. avbrytes. Så länge strömmen genom en nerv bibehåller oförändrad styrka el. denna endast sakta och efter hand ändras, inträder ingen retningseffekt, men nervens retbarhet undergår i st. regelbundna förändringar, förhöjning i området för katoden (katelektro'tonas), nedsättning kring anoden (anelektro'-tonus). Av detta senare förhållande kan man begagna sig för att nedsätta en överretbarhet å ett visst område vid t. ex. en neuralgi. Man använder då anoden ant. som fast elektrod, täckande det smärtande stället, el. som s. k. labil elektrod, som sakta och stadigt förskjutes över detsamma; katoden sättes i förbindelse med något annat ställe å kroppen. Strömstyrkan måste kontrolleras på galvanometern. För stark ström kan medföra svåra hudskador (etsning, biåsbildning), följder av den konstanta strömmens katalytiska verkningar. Hit räknas: 1) katafores (förflyttning av vävnadsvätska i riktning från anoden), 2) elektrolys (se d. o.), 3) vasomotorisk verkan: utvidgning av kärlen, ökad blodfyllnad. Även de katalytiska verk ningarna har man sökt terapeutiskt utnyttja: för fördelning och resorption av inflammatoriska utgjutningar vid t. ex. ledaffektioner, för avledning vid blodöverfyllnader och särsk. kataforesen för att genom huden införa i vatten lösta läkemedel. — Rytmiskt avbrutna strömmar verka i allm. kraftigt nervretande. Vid mycket hög spänning och frekvens uteblir dock denna verkan. Den faradiska strömmen med sina hastiga och ojämna strömstötar är särsk. kraftigt retande, blir därför lätt smärtsam, den sinusoidala verkar mildare, mildast den undulerande. Nu nämnda behandlingsmetoder komma särsk. till användning för att motarbeta inaktivitetsatrofi vid förlamningar el. vid im-mobilisering av extremiteter (t. ex. vid benbrott) ; musklernas verksamhet kan härigenom hållas i gång, trots att extremiteten ej kan fritt brukas. — I fråga om friktions- och hög-frekvenselektriciteten är det svårare att avgöra, om de äga specifika verkningar. Särsk. hög-frekvensströmmarna ha bl. a. tillskrivits dels blodtrycksnedsättande, dels ämnesomsättnings-stegrande verkningar, övertygande bevis härför föreligga dock ej. En allmänt lugnande och t. o. m. smärtstillande verkan tyckes ofta iakttagas. Svårigheten är att avgöra, om det här gäller specifik el. blott suggestiv verkan, af K. Ele'ktrum, en i naturen förekommande legering av guld med 20—30 % silver. Eleme'nt (lat. eleme'ntum), grundämne, väsentlig del, beståndsdel, grunddrag, speciell livsmiljö; i plur. även: de första grunderna i ett läroämne o. d. 1) Astr. E. kallas de konstanter, medelst vilka banan för en planet, måne, komet, meteorsvärm el. dubbelstjärna kan beräknas. Under förutsättning att banan är en ellips, är antalet e. 6, näml.: 1) halva storaxeln, 2) excentrici-teten, 3) nodlongiluden, 4) inklinationen, 5) periheliilongituden, 6) epoklongituden. Av dessa bestämma 1) och 2) banans form och storlek, 3) och 4) banans läge i rummet, 5) dess läge i banplanet, 6) himlakroppens läge i ett bestämt ögonblick (den s. k. epoken). Ur e. kan man för varje godtycklig tid beräkna himlakroppens skenbara läge på himlen. Ch. 2) Fil. Inom den tidiga naturfilosofien spelar begreppet e. i bemärkelsen grundämne en betydande roll. Denna e.-lära utformas på snarlikt sätt inom den kinesiska, indiska och grekiska tankevärlden. Vanl. antager man 4, ibland även ett 5:e e. Kineserna räkna sålunda med 5 (vatten, eld, trä, metall, jord), Kanåda (se I n-disk filosofi) endast med 4. Inom grekisk naturfilosofi möter läran om »de 4 e.» i sin mest typiska utgestaltning hos Empedokles (se denne), vilken i jord, vatten, luft och eld såg - 405 — — 406 —