ELEPHANTIDÆ starka utbredda utvidgningar av vener leda till e. Sjukdomen utvecklar sig långsamt under månader och år. Ibland är hudförtjock-ningen likformigt utbredd över en extremitet, ibland uppträder den som oregelbundet formade vulster, som te sig som verkliga svulster. Huden är ofta betäckt av skorpor av intorkad lymfa, som sipprar ut ur sprickor i den förändrade huden. Ofta blir e.-området säte för förhårdnader och eksemartade förändringar. Det så förändrade området är överhuvudtaget mycket ömtåligt och känsligt för infektioner. Elephantiasis i vänstra benet hos en 50-årig kvinna. Småningom griper e.-förändringen även över på djupare vävnader, senor, bindväv, muskulatur, som atrofiera och omvandlas till en fast, svålig massa. En särsk. svårartad form av e. förekommer i tropikerna, Arabien, Egypten, Främre Indien och Mellanamerika, framkallad genom infektion av parasitiska rundmaskar av släktet Fila'ria (se d. o.). Dessa överföras genom moskitbett till människor och leva och utveckla sig som små, tunna maskar i lymfkärlen, vilka småningom förstöras, i sht i de nedre extremiteterna och yttre könsorganen, så att stockning av lymfa jämte inflammatoriska processer uppstå. — Ibland benämnes uppdrivningen av en extremitet genom svulster, särsk. från lymf- el. blodkärl el. nervstammarna, likaledes e., liksom ock abnorm tillväxt av en extremitet, partiell jätteväxt. — E. är en svår sjukdom. Den bereder sin bärare avsevärda obehag, särsk. infektionsrisker, och kan eg. endast behandlas operativt, ant. genom avlägsnande av de sjuka vävnaderna el. genom insyning av silkestrådar, som befordra lymf-cirkulationen i de förändrade områdena. S. I-r. Elepha'ntidæ, se E 1 e f a n t d j u r. ETephas, se Elefantsläktet och Mammut d j u r. Elers, Johan, skald, topograf (1730—1813), student i Lund 1745, inträdde 1750 i K. m:ts kansli, blev 1776 protokolls- och 1772 expeditionssekreterare, fick 1781 kansliråds titel och var 1789—92 led. av Rikets allmänna ärenders beredning. E. hade starka litterära intressen och framträdde upprepade gånger som skald, dock alltid utan originalitet. Han började som lärjunge till Dalin och fru Nordenflycht (»Mina försök» 1755—59), prisbelöntes 1774 av Vitter-hetsakad. för elegien »Mina tårar» och vann en viss berömmelse med »Glada qväden» (1792). »Mina tårar», som anses ha givit Kellgren uppslaget till hans »Mina löjen», har spelat en viss roll för Lidners sentimentala poesi. E. var medl. av Utile dulci och Vitterhetsakad. Verkligt förtjänstfull är hans historisk-topografiska beskrivning »Stockholm» (4 bd, 1800—01). H. E. Elers, Jörgen, dansk ämbetsman (1647— 92). F. i Hälsingborg av rika borgerliga föräldrar, gjorde E. en snabb och lysande karriär på ämbetsmannabanan men bröts fullständigt ned av att båda hans barn omkommo vid operabranden i Köpenhamn 1689. Han donerade därefter hela sin förmögenhet till välgörande ändamål, huvuddelen till Elers’ kollegium i Köpenhamn, där medellösa studenter — numera till ett antal av 21 — erhålla fri bostad. P. S. Eletta'ria, växtsläkte av fam. Zingibera'cece med endast 1 art, E. cardamo'mum, indisk kardemumma, inhemsk i Främre Indiens, särsk. Malabarkustens, fuktiga bergsskogar. E. är en 2—3 m. hög, flerårig, bladbärande ört med tjock rotstock och intill 0,s m. långa, från jordstammen utgående blomstänglar. Den grågula, 3-rummiga, 8—18 mm. (hos en varietet på Ceylon 20—30 mm.) långa kapselfrukten med sina något kantiga, bruna frön är en viktig krydda (se Kardemumma och A m o-m u m). A. V-e. Eleusi'ne, grässläkte utbrett inom Gamla världens tropiska och subtropiska områden med 6 arter, av vilka E. coraca'na, korakan, dagussa, fingerhirs, är mest känd; dess frukter utgöra en viktig, om än mager brödföda för infödingarna i Afrika och Asien. Växtens strå lämnar ett gott hö. A. V-e. EleusFnska mysterierna, se E I e u s i s. — 411 — — 412 —