ELFENBENSPALM Fruktkolv och frö av elfenbenspalm. sam (6,932 inv. 1925). Karta vid Franska Västafrika. — Litt.: G. Joseph, »La Cöte dTvoire» (1917). J.F.;J.C. Elfenbenspalm, amerikansk stennöt, Phyte'lephas, ett i tropiska Amerika inhemskt palmsläkte med 3 arter, däribland Ph. micro-ca'rpa och Ph. macroca'rpa, lågstammiga buskar med tät krona av mäktiga, ända till 20 m. långa, parbladiga blad, dioika blommor och kortskaftade, huvudlika fruktkolvar, s. k. negerhuvuden, vilka utgå från de nedersta bladvecken och bilda gyttringar av med varandra hopväxta, bärlika enkelfrukter, på ytan försedda med för-vedade taggar och var och en inneslutande 4—6 frön. De senare, elfenbensnötter, vilka utgöra en betydande handelsartikel, ha brunt, sirligt mar-morerat fröskal och i moget tillstånd en kritvit, stenhård, av cellulosa bestående frövita, s. k. vegetabiliskt elfenben, som läm nar ett förträffligt material till allehanda svar-veriarbeten. Jfr Cælococcus. O. Gz. Elfenbenspapper (elfenbenskartong), av flera skikt sammanklistrat papper (kartong) med gulvit färg. Användes huvudsaki. till visitkort. T. Wlr. Elfenbensplastik är en konstart, som härstammar från de elefantrika trakterna i Afrika och Asien, där den florerat i tusentals år. I det gamla Egypten förekom e. både som fritt bildhuggeri (gudabilder m. m.) och vid tillverkningen av redskap, kammar o. a. konstindustriella föremål. Särsk. blevo elfen-bensinläggningar i möbler omtyckta, vilket man även känner från Babylonien och Palestina. I Indien samt i Kina och Japan har e. bibehållit sig ännu i dag, mestadels använd vid smärre bruksföremål, solfjädrar, spegelramar, schackpjäser o. d. Bland naturfolken i Afrika har särsk. i Benin e. stigit till en viss höjd. Före elfenbenet nyttjades redan i den äldre stenåldern mammutbetar och renhorn till plastiska framställningar. Sedermera har även valross-tand, särsk. i n. Europa, kommit till användning; praktfulla prov från Sydskandinavien äro två skrin från 1000-talets början e. Kr. (nu förvarade resp, i domen i Kammin, Pommern, och Nationalmuseet i München). Under den grekiska konstens blomstring på 400-talet f. Kr. upptogs e. i det stora bildhuggeriet för framställningar av nakna partier å f. ö. guldbelagda statyer, s. k. kryselefantinsk konst (se Bil d-h u g g a r konst och F i d i a s). I mindre föremål förekommer e. ofta i den antika, i sht den senantika konsten och bibehöll sig i den gammalkristna samt fick i det bysantinska riket en mycket stor utbredning (se D i p t y k och Bysantinsk konst). I Egypten och i Syrien (Antiokia) florerade också denna konst, särsk. framträdande i heliga kärl, ävensom möbler; Maximians biskopsstol (från 500-ta-let) i domen i Ravenna är det förnämsta provet. För möbler använda benplattor med både hedniska och kristna motiv i relief ha tillverkats t. ex. i Fajum (Egypten) under 700- och 800-talen. I Västeuropa florerade e. först under bysantinsk påverkan. Jämte bokband och skrin tillverkades nu särskilda diptyker och triptyker som »husaltaren». Även profana redskap gjordes nu i e., t. ex. jakt- och dryckeshorn; så än tidigare i Persien. Under 1200-talet blev Frankrike (Paris) huvudområdet för denna e. Här tillverkades icke blott sirliga triptykreliefer utan också fri e., madonnor, grupper med Marie kröning o. d. samt kyrkliga kärl, biskopskräklor m. m. Också profana föremål, ofta med jaktscener i relief, tillverkades. I Venedig hade familjen Embriachi under 1400-talet en berömd fabrik för benföremål, askar, spegelfodral, kammar m. m. I möbelkonsten upptogs också nu i Italien tillverkningen av elfenben inlagt i trä. Under renässansen blevo t. ex. ebenholtsskåp med elfenbensin-läggningar synnerligen omtyckta. Denna e. erhöll ofta färgpåläggning. En ny blomstringstid nådde e. under senrenässansen och barocken, då reliefer och statyetter av elfenben åter kommo till heders. Kannor, skålar och fat, ofta infattade i dyrbar metall, utsirades med elfenben, som nu framträdde i sin naturliga gulvita färg utan kolorering. Porträttmedaljonger voro synnerligen omtyckta. Denna konst omhuldades vid hoven, och flera furstliga personer ägnade sig däråt, bl. a. många av det danska kungliga huset (prov därpå i Rosenborgsamlingen, Köpenhamn). Tyskland hade de flesta verkstäderna under 1600-och 1700-talen, t. ex. München (Chr. Angermair m. fl.), Würz-burg, Dresden, Düsseldorf (I. Elhafen). I Venedig framstod Antonio Leoni. Också i Nederländerna och Frankrike var e. nu väl företrädd. Verkstäderna i Dieppe voro ryktbara. Bland nederländska mästare märkas F. Duquesnoy och L. Faidherbe. En flitig medaljör i e. var Cava- — 419 — — 420 —