EL-HASA Ossian Elgström: Erik Röde. det de primitiva sägnerna och myterna, som fångat hans konstnärliga fantasi och som han behandlar i teckningar (ofta som underlag för textila kompositioner), träsnitt, litografier och färgkoppartryck av starkt ornamental och dekorativ verkan, t. ex. »Skapelsen» och »Själens vandring», lapska motiv, och senare en mångfald variationer av grönländska myter. Bland E:s övriga arbeten märkas en dörr med järnbeslag (motivet Birkarlarna, Nationalmuseum) och en portal till Kiruna kyrka. E. är en originell konstnär, som med oförskräckt nydaningshåg och levande fantasi sökt tränga in i primitiva folks liv och föreställningsvärld och därvid skapat nya uttryck för sin intensiva skaparkraft. Han är utom i Nationalmuseum representerad bl. a. i Nordiska museet, Riksmuseet och museerna i Göteborg och Malmö. Ss. etnograf har E. uteslutande sysslat med arktiska folk. 1914 debuterade han med en portfölj »Lapska myther», och 1916 följde den första större rese- och folkskildringen »Moderna eskimåer». För Nord, museets räkning företog han därefter några studiefärder bland nordliga lappar, vilka dels resulterat i resebeskrivningarna »Lappalaiset» (1919) och »Hyperboréer» (1922), dels i den ståtliga monografien »Kare-suandolapparna» (1922). Hans rön och hypoteser, icke alltid tillförlitliga, framläggas i roande men alltför subjektivt vårdslös form; bild- materialet däremot — teckningar och akvarel ler av etnografica och folktyper — äger vetenskapligt bestående värde. M. Bjn; E-r M. 2) Anna Lenah E.-C o 11 i j n, den föregåendes syster, författarinna (f. 29/i2 1884), g. 1912 m. teaterchefen Gustaf Collijn. Hon debuterade 1911 med novellsamlingen »Gäster och främlingar» och har sedan i tät följd utg. bl. a. »Havs-boken» (1912), »Stjärnan, vars namn är malört »(1915), »Mödrar» (1917), »En romantikers hustru» (1922), »Myrstacken» (1923), »Revolutions- novcller» (1926), »Kvinnor» (1930). Konstnär lig intensitet och en stark dragning åt del heroiska och flammande patetiska prägla hennes böcker. Stundom slår dock hennes lidelsefulla och lågande temperament över i något krampaktigt och hektiskt. Så kan t. ex. hennes feminism, som jämte pacifismen är hennes bärande patos, driva henne till en ensidigt hätsk inställning mot mannen. Som kvinnopsykolog är hon däremot ofta både skarp och djup och har på detta område givit mycket av värde. E. är en bland stiftarna av sv. föreningen »Rädda barnen», där hon sedan föreningens grundande varit v. ordf, och propagandachef. A. L-dt. El-Hasa, geogr., se al-H a s a. El-Hofuf, geogr., se al-H u f u f. Eli, präst i Silo (se d. o.) under senare domaretiden, av förnäm prästdynasti, sannolikt av levilisk härkomst. Vården av helgedomen i Silo med arken var ärftlig bland eliderna, och den på Sauls tid omtalade prästsläkten i Nob ansågs härstamma från E. E:s söner stupade i striden vid Eben Haeser (se d. o.). G. Bsm. Eli'a (hebr., »min gud är Jahve»), profet från Tisbe i Gilead, hjälten i Eliaberättelserna. Ehuru E. är historisk, bär det mesta, som berättas om honom, sägnens prägel; visst är dock, att han ivrat för Jahve mot den syriske Baal. I E. ha de jahvistiska profetkretsarna i Israel tecknat sitt ideal; själva namnet E. utgör deras program. E.-gestalten bär visserligen ännu många av den folkliga profetismens drag: dräkten (2 Kon. 1:8), det extatiska uppträdandet (1 Kon. 18:12 m. fl.), underberättelserna. Men traditionen har tillika tecknat honom som den typiske kämpen för reaktionen mot de utländska kulterna. E:s Jahve är den ende sanne guden (1 Kon. 18:21), ej längre bunden — 427 — — 428 —