ELISA BEN ABUJA —72, vid Muir central college, Allahabad, 1872 —-74, prof, i fysik i Calcutta 1874—87. Med denna plats följde också en statlig meteorolog-tjänst för Bengalen. 1887 blev E. föreståndare för de indiska observatorierna, vilken post han innehade till 1904. Under denna tid grundade han stormvarningstjänsten i Indien och utvidgade den indiska väderlekstjänsten. Bland hans skrifter märkas »Handbook of cyclonic storms in the bay of Bengale for the use of sailors» (1890), »Climatological atlas of India» (1906). H.K-r. Eliott [ä'ljat], George Augustus, Lord Heathfield (1787), engelsk militär (1717— 90), officer vid kav. 1737, deltog i österrikiska tronföljdskriget 1743—48 och utmärkte sig ss. reg.-chef i sjuåriga kriget 1757—61. Generalmajor 1762, deltog E. i en exp. till Cuba, blev 1763 generallöjtnant och 1775 guvernör i Gibraltar, som han hjältemodigt försvarade mot de förenade fransmännen och spanjorerna under hertigen av Crillon 1779—83. E. Bz. Elis, landskap i v. delen av Peloponnesos, nu en del av nomos Achaia och Elis (se d. o.), består av tre geografiskt skilda delar, Nord-E. n. om floden Peneios, Central-E. mellan floderna Peneios i n. och Alpheios i s. och Tri-phylien mellan Alpheios i n. och Messenien i s. Huvudstad var i forntiden E., landskapets viktigaste ort var Olympia (se d. o.). E:s’ historia kan sägas börja med bosättningen i Peneios’ nedre floddal av clt nordvästgrekiskt folkelement, som åt sitt nya område gav namnet E. (»dalen»), vilket därefter i mån av detta folkelements vidgade inflytande utsträcktes till att omfatta det antika E. i sin helhet. Landskap nära Olympia i Elis. Ett utplånande av det tidigare akajiska folkelementet ägde emellertid icke rum under förromersk tid, och E:s’ historia företer därför bilden av inre söndring och yttre vanmakt. Den eleiska staten hörde från 6:e årh. f. Kr. till det peloponnesiska förbundet, men en brytning inträffade mellan E. och Sparta, som slutl. ledde till Agis’ infall i och erövring av E. (c:a 401). Efter slaget vid Leuktra (371) blev E. ånyo oavhängigt. Det anslöt sig tidigt till Makedonien, var efter Alexander den store tid-tals självständigt, tidtals i beroende av Makedonien, biträdde från mitten av 200-talet det etoliska förbundet, inträdde 191 i det akajiska förbundet och kom jämte det övriga Grekland 116 under romarna. C. F. Elisa hånas av piltar från Betel. Målning av Albert målare. Härkeberga kyrka. EIi'sa, israelitisk profet, hjälten i E.-legenderna, lärjunge till Elia. Legenderna om E. och Elia äro delvis dupletter. E. synes ha varit den drivande kraften i de jahvistiska profetkretsarna i slutet av 800-talet f. Kr. E.-gestalten skildras med åtskilliga av den folkliga profelismens kännemärken: extas (2 Kon. 3:15), hallucinationer (2 Kon. 5:26 m. fl.) och mirakelhandlingar. E. har tillskrivits en viss roll vid Jehus (se denne) revolution och störtandet av den tyriska Baalskulten. E.-legendernas guds-begrepp överensstämmer nära med Eliaberättel-sernas (se Elia). G. Bsm. EIi'sa ben Abu'ja, judisk lärd, tannait av 2:a generationen (o. 100 e. Kr.). E. var utpräglad fritänkare, kanske påverkad av gnosti-cismen. Talmud, som anför flera yttranden av E., betecknar honom ss. avfälling (acher); senare har E. uppfattats ss. en Faustgestalt. C. V.J. — 437 — —- 438 —