ELSASS smältverk för mexikanska malmer (särsk. koppar) , slakterier och bomullsindustri. J. C. Elphe'gus, ärkebiskop i Canterbury 1006—12, tidigare biskop i Winchester, har enl. engelska källor meddelat Olof Tryggvason bekräftelsens sakrament (konfirmation) på hans dop, dödades vid ett danskt anfall 1012. Translationen (se d. o.) från London till Canterbury ägde rum under Knut den store (1023). Festdagar: 19/4 (dödsdag), Ve (translation). T. S-d. Elphinstone [äTfinstan]. 1) Arthur E., 6:e Lord Balmerino, engelsk politiker (1688— 1746). E. anslöt sig 1715 till jakobiterna under deras uppror men måste jämte de övriga jako-bitledarna fly till kontinenten. Efter erhållen amnesti återvände han 1733 till England men var en av de första att ansluta sig till Karl Stuart i Skottland 1745. Efter slaget vid Cullo-den 1746 blev han tillfångatagen och efter en på sin tid mycket uppmärksammad högförrä-deriprocess avrättad s. å. H. Bg. 2) George Keith E., Viscount Keith, engelsk sjömilitär (1746—1823), inträdde vid 15 år i flottan, deltog i nordamerikanska frihetskriget och utmärkte sig 1793 vid försvaret av Toulon så, att han 1794 blev konteramiral. 1795 erövrade han Kapkolonien och tog 1796 en holländsk eskader, som skickats till undsättning. 1797 återställde han disciplinen i Ply-mouth efter rätt svåra oroligheter. Sedan förde han kommando bl. a. i Medelhavet och Nordsjön, från 1801 som amiral. När Napoleon 1815 fördes till England, var det E., som fick meddela den fallne kejsaren Englands beslut att internera honom på S :t Helena. P.S. 3) M o un t s t u a r t E., den föregåendes brorson, angloindisk statsman och historieskrivare (1779—1859), anställdes 1796 i Ostindiska kompaniet och tjänstgjorde efter 1801 på olika diplomatiska poster. 1808 sändes han på en beskickning till Afganistan, beskriven i »Account of the kingdom of Cabul» (1815, 3 ed. 1842). 1819—27 var E. guvernör i president-skapet Bombay, varefter han avslutade sin verksamhet i Indien. Sin litterära berömmelse har E. nått som förf, till ett av den angloindis-ka historieskrivningens klassiska verk, »The history of India» (1841, 9 ed. 1865, ny uppl. av B. Cowell 1873 med noter). Postumt utgavs av Sir E. Colebrooke »The rise of the British power in the East» (2 bd, 1887). — Biografier av E. Colebrooke (2 bd, 1884) och J. S. Cotton (i »Rulers of India», 1892). C.F. Elpi'dia, ett släkte tagghudingar, se S j ö-gurka. El Retiro [-ti'rå], Buen Retiro (spa., »god tillflykt»), tidigare spanskt kungligt sommarresidens strax ö. om Madrid, under revo lutionen 1868 till större delen raserat, numera art.-museum och jämte sin väldiga park inkorporerat i Madrid. C. E'lritsa, ä I i n g, k v i d d, Phoxi'nus lævis, en art bland karpfiskarna, har långsträckt (omkr. 10 cm. lång), täml. trind kropp och mycket små fjäll. Färgen växlar och är på ryggen olivbrun till svartgrön, med mörka tvärfläckar, utmed sidorna ofta med ett gyllene längsband och därunder en rad mörka fläckar el. ett sammanhängande längsband, på buken mer el. mindre silvervit, ibland rödaktig. E. uppträder i stim, särsk. vid leken, som äger rum under maj— juni på sand- el. grusbotten och grunt vatten. Äggen äro 1—1,25 mm. i diam, och fästas på stenar, ofta i stora kakor. En hona lägger 700—1,000 ägg. E. förekommer i större delen av Europa och in i Sibirien, i Alperna ända upp till 2,000 m:s höjd. I Sverige finnes den över hela landet i klart vatten samt i skärgården utmed ostkusten. E. användes som agn men uppskattas som delikatess på sina håll utomlands — köttet har en pikant bitter smak — och fiskas då huvudsaki. under leken. N. B-n. E'lsass, fra. Alsace, landskap i ö. Frankrike, mellan Vogesernas kam och Saar i v. och Rhen i ö.; 8,902 kvkm. med 1,258,233 inv. (1926). Administrativt delas E. nu i dep:en Bas-Rhin, Haut-Rhin och territoriet Belfort (se d. o.). Landskapet består i ö. av övre Rhendalens bördiga dalslätt; i v. uppfylles det däremot av Vogesernas branta östsluttningar, som äro sönderskurna av djupa floddalar. Bergen äro rika på skog. Mot s. v. leder Burgundiska porten (se d. o.) mellan Vogeserna och Jurabergen; genom den passerar Rhöne—Rhenkanalen. Största bifloden till Rhen är Ill. Huvudnäringar äro jordbruk på slättlandet (spannmål, sockerbetor, frukt, grönsaker, blommor), vinodling på de nedre bergsluttningarna, boskapsskötsel i berglandet. Bland viktiga mineralförekomster må nämnas kalisalter strax n. om Mühlhausen. Den ledande industrien är bomulls- och ylleväverier med huvudcentra i Mühlhausen. Invånarna tala övervägande franska i städerna men på landsbygden tyska. Folktätheten är 140 pr kvkm., d. v. s. dubbelt så stor som i Frankrike i dess helhet. J. F. Historia. E. var under tiden för den romerska ockupationen (58 f. Kr.) bebott av kelter men hade då redan nåtts av den begynnande germanska framryckningen. Denna hejdades av romarna, som införlivade landet i prov. Ger mania superior; under folkvandrings-tiden kom landet under ett germanskt folk, ale-mannerna, och efter dessas kuvande under frankerna. Vid frankerrikets delning i Verdun 843 tillföll det Lothars rike, genom fördraget i — 473 — — 474 —