ELYSEISK Élyséepälatset. Élysées, byggt 1718, senare bebott av bl. a. markisinnan de Pompadour. [B.] ElyseTsk, se E 1 y s i u m. Ely'sia, ett släkte frigälade snäckor. Kroppen är långsträckt och rygghuden från huvudet till den tillspetsade bakändan på bägge sidor utdragen i breda flikar. Gälar saknas. Foten är smal och huvudet försett med öronliknande tentakler. Se Ba k gälade snäckor. O. C-n. Ely'sium (lat.), förr även Elysé(n) (fra. Élysée}, ytterst grek. Ely'sion, i den grek.-rom. mytologien den plats, där de saligas skuggor vistades; allmännare: paradis, himmel, sällhet, lycksalighet. E 1 y s e'i s k, sällan e 1 y's i s k, som har avseende på E., paradisisk, himmelsk, lycksalig. Campi elysii, »de elyseiska fälten», de saligas boningar. E. H. ETytron, benämning på skalbaggarnas (se d. o.) täckvingar. Elz, geogr., se E 11 z. Elze, Karl, tysk litteraturhistoriker (1821— 89), prof vid univ. i Halle. E. utgav engelska dramer från Elisabet-tiden och verkade särsk. för kännedomen om Shakespeare (»W. Shakespeare», 1876) och Byron (»Lord Byron», 3 Aufl. 1886). [A. Bd.] Elzevier [-vi'r], nederländsk boktryckar-och bokhandlarfamilj. Företaget, som grundades av Lodowijk E. (1540—1617), först bosatt i Antwerpen, slutl. i Leiden, fick sitt världsrykte under hans söner Matthys (1564—1640) och Bonaventura (1583—1652), sonsöner Abraham (1592—1652), Isa aek (1596— 1670) m. fl. De från E:s officin utgångna alstren (»elzevierer», beräknat antal c:a 2,000), bland vilka märkas en samling historiska verk (»Respublicae Elzeviro-rum», 40 bd, 1626—49), uppl. av klassiska förf, o. s. v., blevo snart berömda för utstyrsel, format (ofta i duodes, se d. o.) och korrekt tryck, och många av dem skattas som stora sällsyntheter. En högst värdefull samling elzevier -tryck hopbragtes av G. S. Berghman (se denne) och testamenterades sedermera till Kungl. bibi. — Litt.: A. Wil-lems, »Les E. Histoire et annales typographi-ques» (1880; suppl. av G. S. Berghman 1885 och 1897); G. S. Berghman, »Catalogue rai-sonné des impressions elzeviriennes de la Bi-bliothèque royale de Stockholm» (1911); H. B. Copinger, »The E. press» (1927). — Bild av titelblad till ett elzeviertryck 1654 se pl. vid art. Boktryckarkonst. IV. N. ETäküön, finskt leve- och hurrarop. Emacera'tio, med., avmagring. Emajögi, geogr., se E m b a c h. EmaTj. 1) Anat., tandemalj, kroppens hårdaste och vattenfattigaste vävnad, bildar det yttersta lagret av kronan på människans och de flesta djurs tänder. E. består av 6-kantiga, vågiga, förkalkade stavar, e.-prismor, vilka sträcka sig genom hela e.-lagret och ligga tätt kittade intill varandra i buntar, som förlöpa i stort sett parallellt med varandra och vinkelrätt mot tandytan. E. är färdigbildad innan tandsprickningen och utgör en förkalkad avlagring av e.-organets (se Tan d-utveckling) innersta, cylindriska celler, adamantoblasterna. E. utbildas i anslutning till och strax efter dentinet, men endast över tandens kronparli. T. H-n. 2) 7'ekn., en glasfluss, vanl. ogenomskinlig och oftast täml. lättsmält. I regel består e. av en fluss av bly- el. alkalisilikater, stundom med en tillsats av borater och fluorider; som råmaterial vid framställningen av e. användas förutom alkalier och kalk flinta och kalifält-spat. Vit e. innehåller tennoxid och kryolit, och i färgade e. utgöres färgämnet av metalloxider. Den smälta e.-massan pulveriseras och anbringas på de föremål, som skola beläggas — 483 — — 484 —