EMALJÖGA med e., och dessa utsättas då för lämplig värme i stora muffelugnar. E. anbringas oftast på föremål av järn, såväl järnplåt som gjutjärn, och då emaljerade kärl i stor utsträckning användas för matlagning, kan här ej användas blyemalj, som kan upplösas och därigenom förgifta maten. Emaljerade kärl tillverkas i stor utsträckning och även av stora dimensioner, ända till badkar. U. S. A. torde vara den största producenten och konsumenten av emaljerade varor. K. A. G. EmaTjfjäll, se Fjäll. EmaTjfotografi, metod för dekorering av glaserat stengods, porslin el. emaljytor genom inbränning av en överförd fotografisk bild (se Fotokeramik). EmaTjmålning benämnes varje användning av emaljen för konstnärligt ändamål, även i sådana fall då någon målning i eg. mening icke äger rum. Vid emaljens användning i industrien, särsk. för enklare, enfärgade föremål, begagnas uttrycket e m a 1 j e r i n g. E. har varit känd och använd lika länge som glaset, eftersom emaljen ingenting annat är än lättsmälta glasflusser, vilka tidigt kommo till användning som täckmedel för keramik el. metall. Emaljerade tegelplattor utgjorde hos assyrier och babylonier ett mycket använt byggnadsmaterial, även för ytterarkiteklur, och i Egypten förekommo tidigt emaljbclagda metallföremål. E. indelas i två huvudgrupper, g u 1 d-smedsemaljen och den egentliga målar-emaljen. Alltefter sättet för emaljens anbringande på grunden indelas guldsmedsemal-jen i en mängd olika underavd., bland vilka följande äro de mest använda. 1) Cellemalj (se d. o.), där emaljfärgerna gjutas i celler, som skiljas från varandra genom på underlaget fastlödda trådar el. kanter av metall, vilka även bilda kontur för teckningen. 2) Gropemalj (émail champlévé), åstadkommes genom att emaljen gjutes i med gravslickel grävda fördjupningar i metallgrundcn. Stundom förgyllas mellanrummen, varvid man ant. får förgyllda figurer mot färgad botten el. tvärtom. 3) Reliefemalj (émail translucide sur relief), begagnar genomskinliga smältfärger med en utåt jämn yta på en reliefgrund, vanl. silver, då de största fördjupningarna erhålla ett tjockare emaljlager och därigenom verka mörka vid sidan av de ställen, där reliefen är högst och emaljen följaktligen tunnast. 4) Emaljen på hög relief (émail de haut relief), i vilken reliefen överdrages med ett över hela ytan lika tjockt emaljlager och således i motsats till förhållandet i föregående grupp bibehåller sin plastiska form. 5) Transparenta emaljen (émail å jour), saknar underlag och utfyller de små mellanrummen i ett genombrutet filigransarbete, varvid den pågjutna emaljmassans mittparti ofta är tunnare än de vid metallen fästade kanterna. — I den eg. målarcmaljen (émail peint) utföres målningen med mjuka emaljpastor på en förut emaljbelagd grund, vilken även måste täcka metallplattans baksida till förhindrande av sprickbildningar vid färgemaljens inbrännande. En förenklad form av cellemalj brukades redan i förkristen tid i Egypten. Från Bysans spred sig kännedomen om konstarten till Gallien och Rhenlraklen; den nådde emellertid sitt högsta flor i Bysans under 900- och 1000-talen. Det berömdaste verket är »Pala d’oro>, nu altaruppsats i S. Marcokyrkan i Venedig. Gropemaljen var känd af germanerna flera årh. före vår lidräkning men utträngdes av cellemaljen, tills den under 1100-lalet åter blev förhärskande. I Frankrike blev Limoges huvudorten för emaljtillverkningen, och därifrån ulgingo otaliga religiösa el. profana prakt-pjeser. Siena blev huvudorten för reliefemaljen under 1200-talet, varifrån den sedan spred sig över större delen av Europa. Parallellt med denna konstart utvecklar sig målaremaljen, som nådde sin högsla blomstring i Limoges under början av 1500-talet. Under inflytande från renässans-ornamentiken ersättes färgrikedomen snart av grisaille mot svart botten, tills den polykroma emaljen mot vit botten åter kommer till heders o. 1600 och med Jean Peti-tot (1607—91) når sin högsta fulländning. Inom miniatyren fortlever målaremaljen till o. 1800, och de flesta mera betydande minialyristcr ha försökt sig inom genren. Bland sv. el. i Sverige verksamma representanter för miniatyrmåleriet i emalj märkas P. Signac, E. Utterhjelm, Ch. Boit, O. Fr. Peterson, C. C. Hunger (även porslinsmålare), M. van Meytens och J. G. Hen-richsen. — Till Kina kom e. från Bysans genom förmedling av Persien, nådde sin högsta blomstring med ccllemaljen från 1600 och 1700-talen och fick under 1800-talet betydelse för uppblomstringcn av konstarten i Europa. — Kall emalj är en oegentlig benämning för vissa lackfärger. — Litt.: N. P. Kondakow, »Histoire et monuments des émaux byzantins» (1892); F. Luthmer, »Das Email», (»Seemann’s Kunsthandbücher», 9, 1892); A. Meyer, »L’art de 1’émail de Limoges ancien et möderne» (2 éd. 1897); O. v. Falke & H. Frauberger, »Deutsche Schmelzarbeiten des Mittelalters» (1904); A. Fisher, »The art of enamelling upon metal» (1906). G.V. EmaTjorgan, se Tandutveckling. EmaTjöga, populär benämning på konstgjorl öga, ögonprotes. Redan före vår tideräknings början brukades dylika som ersättning för för — 485 — — 486 —