EMBRYOLOGI logos, lära) är läran om individens utveckling från ägget, till dess den nått en sådan organisation, att den kan lämna ägghöljet el. födes. I många fall, särsk. hos lägre djur, är det emellertid svårt att draga någon bestämd gräns mellan den embryonala och den postembryonala utvecklingen. Förutom uppgiften att vara rent beskrivande har e. till ändamål, dels att jämföra utvecklingsstadierna hos skilda former med varandra, i vilket fall den lämnar ett av de viktigaste bidragen till utredande av djurens släktskapsförhållanden (jämförande e.), dels att genom experimentella undersökningar av operativ el. fysiologisk-kemisk art bl. a. söka utreda äggens och embryonernas förmåga att reglera sin utveckling och fastställa de betingelser, som erfordras för att över huvud en utveckling skall äga rum (se Regeneration och Utvecklingsmekanik). Till e. i mera allmän omfattning kan man ock räkna den könlösa fortplantningen, som inom vissa djurgrupper spelar en framträdande roll (se Könlös fortplantning). Den tidigare utvecklingen t. o. m. anläggningen av mesodermet (se nedan) förlöper hos de fler-celliga evertebraterna på följ. sält. Sedan befruktningen försiggått ant. utanför el. inom moderdjuret, klyver sig ägget i 2 celler (klyv-ningshalvor el. blastomerer). Klyvningen fort-sättes, så att man ofta kan urskilja regelbundet på varandra följ, stadier av 4, 8, 16, 32 etc. celler. Klyvningstyperna växla hos skilda grupper, t. o. m. hos närstående former, äro stundom ej skarpt skilda från varandra och till stor del avhängiga av äggens olika halt av näringsgula (paraplasma, se Cell, sp. 1068). Alltefter halten av gula kan man näml, särskilja 3 olika äggtyper: 1) a 1 e c i t a 1 a, med mycket obetydlig gula, likformigt spridd i hela ägget, 2) telolecitala, med gulan samlad vid den ena s. k. vegetativa polen, stundom intagande största delen av ägget, 3) centro-1 e c i t a 1 a, hos vilka gulan ligger i äggets inre, omgiven av en zon av protoplasma. Hos såväl de alecitala som de telolecitala äggen med jämförelsevis obetydlig gula klyver sig hela cellmassan, de efter hand uppkomna klyv-ningscellerna bli hos de förra lika stora (total ek val klyvning), hos de senare olika (total inekval klyvning). Hos sådana telolecitala ägg, i vilka gulan intar större delen och den gulefria protoplasman är inskränkt till ett litet område, den s. k. groddskivan, samt hos de centrolecitala hindrar den mäktiga gulan äggen att klyva igenom hela sin massa, varför klyvningen blir partiell. Celldelningen försiggår hos de förra endast i groddskivan (d i s k o i d a 1 klyvning), hos de senare vid äggets yta (superficiell klyvning). Det första resultatet av cellklyvningen är ant. och mera sällan en hallon- el. mullbärsliknande kompakt samling av celler, en m o r u 1 a, som saknar klyvningshåla (blastocöl), el. oftast ett mer el. mindre blåslikt aggregat av celler, en b 1 a s-t u 1 a, vars vägg består av ett enda cellager (yltre groddblad, ektoderm) och vars blastocöl kan ha olika omfång el. helt och hållet vara fyllt av näringsgula. Uppkomsten av det inre groddbladet, tarmlagret, entodermet (den s. k. gastrulalionen), är delvis avhängig av den föregående cellklyvningen samt av förekomsten el. saknaden av ett blastocöl och av deltas storlek. Gastrulalionen sker på olika sätt, vilka stundom ej äro skarpt skilda åt: 1) Delamination. Cellerna i en blastula cl. morula tvärdela sig, el. celler vandra in i blastocölet, som efter hand mer el. mindre fylles av celler. Ur de inre cellerna uppkommer entodermet (hos många nässeldjur). 2) Allsidig invandring (mul (i p o lar immigration), ej skarpt skild från delaminatio-nen. Amöboida celler vandra från hela den yttre cellväggen in i blastocölet och fylla efter hand delta, varigenom en s. k. sterrogastrula el. pseudo- (falsk) morula uppstår, som sedan urholkas (vissa nässeldjur). 3) Polarinvandring (polar immigration), skiljer sig från föregående endast därigenom att invandringen sker vid ena polen (vanlig hos nässeldjur och leddjur). 4) Inst jälpning (invagination, e m b o 1 i) från en vanl. med stort blastocöl försedd blastula (hos vissa havsanemoner, högre maskar, mollusker och många Deute-rosto'mia, ss. hos tagghudingar, armfotingar, lansettfiskcn). 5) Epiboli el. kringväxning av de mindre, vid den s. k. animala polen liggande cellerna över större vegetativa (ss. hos kammanelerna). 6) En s. k. d i s ko g a s t r u 1 a uppstår därigenom alt groddskivans kanter hos de vanl. diskoidalt kluvna äggen växa inåt och utbreda sig mellan gulan och groddskivan, varigenom det undre lagret utbildas till ento-derm (hos bläckfiskar och i mer el. mindre förändrad form hos vissa leddjur). Sedan den 2-lagrade gastrulan, bestående av ett yttre och ett inre groddblad, bildats, uppstår mellanbla-det, mesodermet. Hos nässeldjuren är mesodermet knappast antytt, ehuru mellan ekto- och entoderm ett strukturlöst lager uppstår, i vilket celler sedan kunna invandra. Nässeldjurens mesoderm benämnes mesoglöa. Cælomaterna (se C æ 1 o m a t a) bilda mesodermet dels från ekto-, dels från entoderm. Hos Deuterosto'mia anlägges mellanbladet genom solida inväxningar el. oftast genom fick-liknande utbuktningar från entodermet, vilka — 491 — — 492 —