EMERSON hänsyn till olika klasser av tjänsteinnehavare, uppdelas i lämpligt antal e. Den senaste bestämmelsen härom har utfärdats 1930 och fastställt antalet e. fr. o. m. ecklesiastikåret 1931— 32 till 145 för kyrkoherdar, 45 för komministrar och med dem jämställda präster och 35 för e. o. präster. Ord. präst är skyldig att, mot åtnjutande av e., avgå från sin tjänst, när han fyllt 70 år, el. när han fyllt 65 år samt under mer än 3 av de senast förflutna 5 åren varit i följd av obotlig sjukdom el. ålderdomssvaghet urståndsatt att själv fullgöra sina tjänsteåligganden och av sådan anledning åtnjutit tjänstledighet, el. när han — utan att något av nämnda båda fall föreligger — befinnes för framtiden oförmögen till tjänstgöring efter att under 5 år i följd ha varit ur stånd att tjänstgöra på gr. av sjukdom, vanförhet el. lyte. E. o. präst kan erhålla e., när han uppnått 60 års ålder, el. när han, utan att ha uppnått sagda ålder, under minst 2 år i följd på gr. av sjukdom, vanförhet el. lyte varit ur stånd att tjänstgöra samt befinnes för framtiden oförmögen till tjänstgöring, dock endast under förutsättning att han innehar minst 10 prästerliga tjänsteår. — Från biskopslönereglerings-fonden (se d. o.) utgå dessutom 3 e. till biskopar (2 sedan 1927, den 3:e sedan 1930), vardera å 9,000 kr. Biskop är skyldig att mot åtnjutande av e. avgå från sin tjänst, när han fyllt 75 år, vilken bestämmelse dock icke gäller biskop, som erhållit sitt ämbete före 1927. — 2) Den lön, motsvarande pension, som före 1873, resp. 1858, tilldelades akad. lärare el. tjänsteman samt lärare vid elementarlärov. vid avgång från tjänsten på gr. av hög ålder. Dessa e. fastställdes för univ. till visst antal av riksdagen och utgingo för elementarlärov. ur stiftens för detta ändamål inrättade s. k. em e-ritikassor. Nyssnämnda år erhöllo dessa ämbetsmannagrupper rätt till pension från allmänna indragningsstaten. E. Spr. Eme'ritus (lat., eg. som tjänat ut), den som är ur tjänst, den som i stadgad ordning erhållit avsked från sin befattning, vanl. efter uppnådd fastställd åldersgräns. I Sverige användes e. som officiell titel, »professor e.», om pensionerad prof., sedan 1920 vid univ. och Karolinska inst., sedan 1928 vid Göteborgs och sedan 1929 vid Stockholms högsk. En prof. e. vid någon av dessa läroanstalter betraktas ss. alltjämt knuten till denna och äger rätt att i viss utsträckning fortsätta sin lärarverksamhet där. E. användes även om präst, som erhållit emeritilön (se d. o.), t. ex. »komminister e.». E. Spr. Emerson [ä'masan], Ralph Waldo, nordamerikansk förf. (1803—82). E., som tillhörde en gammal bemärkt prästsläkt av engelskt ursprung, blev efter studier vid Harvard univ. 1829 prästvigd och anställdes därpå i en uni-tarisk församling i sin födelsestad Boston. På gr. av samvetsbetänkligheter, som särsk. gällde nattvarden, lämnade han 1832 prästtjänsten. Ett arv gjorde honom ekonomiskt oberoende, och 1833 företog han en resa till Europa, vars eg. utbyte blev den personliga bekantskapen med män som Coleridge, Words-worth och Carlyle. Med den senare förenades han i en vänskap, som blev av stor betydelse för dem båda och hade till följd en genom flera årtionden fortsatt brevväxling. Hemkommen bosatte sig E. i Concord ej långt från Boston och blev där snart medelpunkten i en krets av religiösa och politiska reformvänner, de s. k. transcendentalisterna. Litterärt uttryck fick denna riktning i tidskr. »The Dial» (1840—44), först utg. av Margaret Fuller, sedan av E. i förening med Thoreau. Sitt författarskap började E. med den lilla anonyma skriften »Na-ture» (1836; sv. övers. »Naturen», 1855), vari han framlade sin panteistiska åskådning om människosjälen i dess förhållande till naturen och Gud. Samtidigt framträdde han som föreläsare i litterära och filosofiska ämnen och vann med sin välmodulerade röst och sin lugna entusiasm en sällsynt makt över publiken; hans vältalighet verkade, har det sagts, med en styrka så jämn som tyngdens. Allmän uppmärksamhet väckte han 1837 med ett tal i Cambridge om »The American scholar», vilket kallats Amerikas kulturella självständighetsför-klaring, och än mer med en föreläsning 1838 inför Cambridges teologer, varvid han djärvt nog framhöll den historiska kristendomens religiösa otillräcklighet. 1841 och 1844 utgav E. två serier »Essays». De voro resultatet av en lång process. Framgångna ur ensliga meditationer, hade de antecknats i den journal, som E. förde sedan sitt 16:e år, sedan ordnats och utvecklats i föreläsningar och slutl. knutits samman till essayer med ämnen sådana som »History», »Friendship», »Heroism», »The poet», »Character», »Manners» o. s. v. Tillkomstsättet spåras i framställningen, som är aforistisk och koncentrerad, klar i detalj men dunkel i det hela. Vid ett andra besök i England 1847 höll E. en serie föreläsningar, publicerade under — 503 — — 504 —