EMETIN titeln »Representative men» (1850; sv, övers. »Representanter af menskligheten», 1862; »Mänsklighetens representanter», 1914). I likhet med Carlyle i »On heroes» skildrade han här en rad historiska gestalter, som framställdes som olika personlighetstyper. Sina intryck från Englandsvistelsen samlade E. i »English traits» (1856; sv. övers. »Engelska karaktärsdrag», 1875; »Engelskt folklynne», 1920). Han fortsatte att ur sin journal hämta material till essayer och utgav samlingarna »The conduct of life» (1860), »Society and solitude» (1870) och »Letters and social aims» (1876). E. framträdde också som poet, först i »The Dial», sedan med diktsamlingarna »Poems» (1847) och »May day and other pieces» (1867). Det är till övervägande delen filosofisk lyrik, till innehållet besläktad med essayerna. E. betecknar den puritanska kulturtraditionens höjdpunkt i Amerika, på samma gång som han bryter med puritanismen som lära och institution. Från det yttre pekar han mot människans inre, där det gudomliga städse uppenbarar sig. Detta är hans transcendenta-lism, hans intuitionsfilosofi, vars huvudkälla varit Plotinos. Starkt intryck har han också tagit av Kant och den tyska romantikens tänkare, som han lärde känna genom Coleridge och Carlyle. Den fäderneärvda puritanska andan lever kvar i hans etiska patos och praktiska inriktning; han är en vishetslärare, som undervisar människor, hur de skola leva i anda och sanning. Hans stora inflytande härrör mindre av tankarnas originalitet än av den poetiskt förädlade och epigrammatiskt slående form han gett dem. Hans verk är ovanligt enhetligt, äger med alla sina motsägelser ett inre sammanhang och står därtill i full harmoni med hans levnad. Hans personliga väsen utmärktes liksom hans författarskap av kärlek till frihet och sanning, oräddhet i kampen för de idéer han hyllade, frisk naturlighet och måtta men också av en viss kyla och reservation. E:s samlade arbeten äro utg. av J. Morley (»The works», 6 bd, 1883), av J. E. Cabot (»Riverside ed.», 12 bd, 1883—93) och av E. W. Emerson (»Centenary ed.», 12 bd, 1903 —04); hans »Journals» (10 bd, 1909—14) av E. W. Emerson och W. Emerson Forbes samt »The heart of E:s journals» (1926) av B. Perry; »Correspondence of Carlyle and E. 1834—72» (2 bd, 1883) av C. E. Norton. — Ett flertal av E:s essayer och tal äro övers, i samlingarna »Vi och vår nästa» (1907), »Naturen och människan» (1915), »Samfundsliv och ensamhet» (1917), »Livsvägar» (1920), »Kärlek och andra essayer» (1922), »Andliga lagar och andra essayer» (1927). — Litt.: J. E. Cabot, »A me-moir of R. W. E.» (2 bd, 1887), den auktoriserade biografien; R. Garnett, »Life of R. W. E.» (1888, i serien »Great writers»); J. A. Hill, »E. and his philosophy» (1919). En märklig på personlig kännedom grundad skildring av E. ingår i Fredrika Bremers »Hemmen i den nya världen» (1853—-54). Smärre essayer om E. finnas av bl. a. U. v. Feilitzen (i »Realister och idealister», 1885) och V. Ekelund (i »Tyska utsikter», 1913). A. VV-n. E'mery, Carlo, italiensk zoolog (f. 1848), 1881 prof, i Bologna, är huvudsaki. bekant för sina undersökningar över den i vissa större sjögurkarter levande fisken Fiera'sfer och över myrornas systematik och biologi. Vid dessa senare arbeten kom han in på descendensteore-tiska spörsmål och utgav ett större arbete härom, »Gedanken zur Descendenz- und Ver-erbungstheorie» (i »Biologisches Centralblatt», 1893—97). H.W. Eme'tica, kräkmedel, framkalla kräk-ning ant. genom direkt retning av kräknings-centrum i hjärnan (olika centra i förlängda märgen, fyrhögarna m. m.), t. ex. apomorfin, lobelin, veratrin, el. också verka de reflek-toriskt genom retning av de emetico-sensibla nervändarna i magsäckens och tarmens slemhinnor samt genom dessa nerver indirekt på kräkningscentrum, t. ex. ipecacuanha (emetin), kopparsulfat, zinksulfat, antimontartrat. E. voro förr ytterst viktiga i terapien, emedan de an-sågos avlägsna sjukdomens »materia peccans» (felaktiga, syndiga materia) och brukades vid alla febertillstånd, vid talrika, särsk. interna, sjukdomar, vid inflammationer etc. Numera ha de föga betydelse. Man använder e. för tömning av magen från skadligt el. giftigt innehåll (bättre magsköljning), för avlägsnande av främmande kroppar i matstrupe och luftstrupe, dock icke vid förefintliga blodkärlsutvidgning-ar, kärlförkalkning, bråck, lungtuberkulos, graviditet, hjärtsvaghet. Bäst äro apomorfin el. ipecacuanha; metallsalterna äro alltför giftiga. E. L. Bn. Emeti'n förekommer i roten av den i Brasilien inhemska, till Bubia'ceae hörande örten Urago'ga Ipecacua'nha och är metylderivatet av alkaloiden cefaelin (C28H38O4N2). E. är ett vitt, amorft pulver, smälter vid 68° C., är lätt-lösligt i bensol, kloroform, etylalkohol och eter, svårlösligt i vatten. Det retar starkt alla slemhinnor, även huden, och framkallar reflek-toriskt nausea (se d. o.) och kräkning (se E m e t i c a) samt har funnit riklig användning ss. bl. a. expektorerande medel (se d. o.) i form av ipecacuanhapreparat. I stora doser verkar e. förlamande på den glatta muskulaturen. Det an — 505 — — 506 —