EMIGRANT U. S. A. Efter hand som deras antal ökades och frihetsidéer i Europa och Amerika spredos, inläto de sig i en alltmera aktiv kamp mot den tsaristiska regimen i Ryssland, och särsk. fr. o.m. andra hälften av 1800-talet står hela den ryska emigrationen i omedelbart samband med händelseförloppet i Ryssland och den allmänna utvecklingen av Västeuropas politiska teorier. Tack vare tryckfriheten i Västeuropa kunde revolutionära tidn. och tidskr. grundas, vilka trots strängt gränsskydd och censur trängde in i Ryssland och dit förmedlade Västeuropas och Nordamerikas nyaste politiska och sociala idéer, program och teorier, vilket utövade stort inflytande på den ryska intelligensen och på händelsernas utveckling i själva Ryssland. Småningom förvandlades dessa e.-grupper till planmässigt utbyggda revolutionssammanslutningar. I en dylik e.-miljö uppstod t. ex. 1883 i Schweiz den första ryska socialdemokratiska cellen, och 1903 hölls i Bryssel en kongress av ryska socialdemokrater, huvudsaki. bestående av e., varvid under Lenins omedelbara inflytande åstadkoms en uppdelning av de ryska socialdemokraterna i bolsjeviker (se d. o.), och mensjeviker (se d. o.). E. spelade en ganska stor roll vid den ryska revolutionen 1905 och ännu mera 1917. Fr. o. m. mars 1917 bereddes trots pågående världskrig möjligheter för nästan alla e. alt återvända till Ryssland, dock på ententemakternas begäran med undantag för dem, som tillhörde bolsjevikriktningen. Men flertalet av ledarna för denna fördes genom tyska översta krigsledningens försorg i »plomberad vagn» genom tyskt territorium och över Skandinavien till Petrograd. — Från nov. 1917, sedan den ryska revolutionen inträtt i sitt bolsjevikskcde, uppstår en ny rysk emigration av fullständigt annan karaktär och berörande helt andra människogrupper än förut. Medan e. före 1917 i regel voro idealister, som självuppoffrande ägnat sig åt frihetskampen, voro de efter nov. 1917 ofta enkla genomsnittsmänniskor, som blott önskade undkomma den bolsjevikiska regimen och terrorn. Bolsjeviker-nas revolution hade förberetts och genomförts av ledårna för bolsjevikpartiet, som förut nästan alla levat i Västeuropa ss. e. Men omedelbart efter bolsjevikernas seger inledde de en grym förföljelse mot alla sina motståndare, vilket förorsakade en massemigration av dessa till utlandet. I enstaka fall emigrera ryssar ännu i dag. 1918 ökades e:s antal genom tusentals ryska fångar i Tyskland och österrike-Ungern, som vägrade återvända till det bolsjevikiska Ryssland. 1919—20 tillkommo hundratusentals av f. d. deltagare i Tjajkovskijs, Jude-nitjs, Denikins, Koltjaks (se dessa) och andras besegrade och söndersplittrade »vita» arméer. 1921 uppgick de ryska e:s antal till o. 2 mill. Först och främst bosatte de sig i Sovjets grannländer, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen (400,000), Rumänien, Turkiet (över 100,000), Kina och Japan. I avsikt att söka förvärvsarbete flyttade sedan tiotusentals av dessa e. till slaviska länder, Tjeckoslovakien, Bulgarien och Jugoslavien, och länder med låg valuta, framför allt Tyskland, där man 1924 räknade med 300,000 e., Frankrike 400,000 och Italien med några få tusen. Dessutom skingrades de i större el. mindre grupper över hela världen, så att man f. n. (1931) räknar med förekomsten av e. i icke mindre än 50 olika stater. Huvudmassan av e. består av storryssar, därjämte i mindre antal kosacker och ukrainare samt smärre grupper av georgier, armenier o. a. folkslag. Deras fördelning rent yrkesmäs sigt är högst olikartad, men till stor del äro e personer ur intelligensen och medelklassen. Där de hopades i större antal, uppstod bland dem en förfärlig och obeskrivlig nöd. Så var särsk. fallet i Konstantinopcl, där många gingo under. E:s läge förvärrades dessutom betydligt på gr. av den fullständiga obestämdhet juridiskt sett, som kännetecknade det. Sovjetmakten berövade dem deras ryska medborgarskap, och något annat sådant ha de i allm. ej antagit. På så sätt blevo de (med en tysk juridisk term) »staatlos». De ryska flyktingarna betraktades överallt ss. politiska e., hvilka i enlighet med traditionen åtnjöto asylrätt, men likväl ss. allt annat än välkomna element (enl, Fridtjof Nansens uttryck »almost unmixed evil»). Genom enstaka ryska politikers och e.-organisationers omsorg riktades snart uppmärksamheten på detta förhållande, och de ryska e:s situation togs i beaktande av befryndade slaviska länder, av stormakterna, Nat. förb. och en rad internationella väl-görenhetsinst. Till e:s skydd och hjälp inrättades 1921 vid Nat. förb. ett särsk. kommissariat; till överkommissarie utnämndes Fridtjof Nansen. Vid en internationell konferens, föranstaltad av Nat. förb., tillkommo 5/? 1922 på hans initiativ bestämmelser ang. e:s rättsliga ställning; särskilda identitetscerlifikat ersättande de vanliga passen skulle utställas för de ryska e. Detta stadgande, som godkändes av mera än 50 stater, skapade för e:s vidkommande rättsförhållanden, som i någon mån förbättrat deras ställning. Av Nat. förb. igångsattes även genom kommissariatet för ryska flyktingar och det internationella Labour Office en hjälpaktion, vilken i främsta rummet gick ut på arbets-anskaffning. 1926 bestämdes en årsavgift av 5 schweiziska guldfrcs för varje ryss, som erhöll identitetscertifikat, detta för att möjliggöra — 509 — — 510 —