EMIGRATION fattas i en mer el. mindre vidsträckt mening. I allm. talar man icke om migration, när det gäller flyttningen mellan områden, som bilda en politisk enhet med geografisk slutenhet (stat el. statsförbund). Sålunda räknas icke utflyttningarna från Preussen till Sachsen el. Bayern ss. en del av Preussens e. Däremot räknar man vanl. till e. även den flyttning, som äger rum från ett land till dess avlägsnare kolonier, ss. t. ex. från England till Canada el. Australien. I vissa fall betraktas också migra-tionen mera i stort. Det kan t. ex. gälla ut-och invandringen mellan större kulturområden, rasområden el. större geografiska enheter ss. kontinenter el. världsdelar. Så skiljer man t. ex. i Europa mellan den inomeuropeiska migrationen och den transoceana el. transkon-tinentala. Med Europas transatlantiska e. förstår man utvandringen från den europeiska till den amerikanska kontinenten. Den europeiska utvandringen har först under det senaste årh. fått större omfattning. Intill slutet av 1700-talet sammanföll den europeiska invandringen så gott som helt med Amerikas kolonisation. Australien var okänt, och i Sydafrika hindrades invandringen av det holländska Ostindiska kompaniet. Asien var för avlägset ur kommunikationssynpunkt och f. ö. för riskabelt på gr. av den talrika, infödda befolkningens främlingsfientlighet. Efter Amerikas upptäckt och första kolonisation genom spanjorer och portugiser var det i över 100 år så gott som uteslutande Mellan- och Sydamerika, som drog till sig utvandrare från Europa. En starkt restriktiv och monopolistisk kolonialpolitik lade emellertid svåra hinder i vägen för utvandringen även till dessa trakter, vilken f. ö. ännu in i nyare tid förblivit förhållandevis ringa. Först på 1600-talet började Nordamerikas kolonisation genom engelsmän och fransmän, senare genom holländare, tyskar och skandinaver m. fl. Efter vår tids måttstock förblev emellertid även denna e. av ringa storlek till långt in på 1800-talet. Den starkt invandringsvänliga kolonialpolitik, som kännetecknade de nordamerikanska kolonierna och av kolonialmakterna särsk. England, förmådde icke göra sig starkare gällande under en tid av så ytterst primitiva transatlantiska kommunikationer. I ett stort antal europeiska stater lade också lagstiftningen, särsk. under 1700-talet, hinder i vägen för utvandringen. Att närmare uppskatta storleken av den europeiska utvandringen under 1700-talet låter sig icke göra. Med säkerhet kan den dock icke räknas i större tal än några hundra tusenden. Hela den tyska utvandringen under 1700-talet, vilken anses ha varit större än något annat Uppslagsbok. VIII. — 513 — 17 lands, har skattats till endast 80,000 å 100,000. Under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet kom dels det amerikanska frihetskriget, dels franska revolutionen och de napoleonska krigen i Europa att verka hindrande på den transatlantiska utvandringen, och det är först åren 1816—17, vilka markera inträdandet av den nya epok, som kännetecknas av en oavbruten, ehuru ingalunda regelbundet flytande utvandringsström från Europa. De orsaker till den europeiska utvandringens starka uppsving under 1800-talet, som oftast anföras, äro följande. U. S. A. och även de nu som självständiga stater organiserade mellan- och sydamerikanska kolonierna söka på allt sätt underlätta invandringen av européer. Utvandringsfrihetens princip tränger igenom i Europa, och de restriktiva lagarna mot e. upphävas och ersättas av ett system av lagar, vilka främst avse att skydda • utvandraren från exploatering. Kommunikationerna utvecklas raskt, särsk. sedan ångbåtstrafiken tagit sin början. Europas handel utvidgas, och de transatlantiska förbindelserna genom posten bringa de redan utvandrade i närmare kontakt med hemmavarande anhöriga och vänner. Kunskapen om levnads- och utkomstförhållandena i Amerika blir säkrare och mera allmän. De talrika konkurrerande rederierna inrätta ett vittförgrenat system av agenturer med agenter och underagenter för e:s uppmuntrande och värvande av passagerare. Upptäckten av guld-fyndigheter i Amerika, politiska o. a. oroligheter ävensom upprepade svåra depressionsperio-der och missväxter i Europa, och slutl., och icke minst, den under 1800-talet exempellöst raska naturliga folkökningen i Europa äro vidare orsaker till e.-strömmens hastiga tilltagande. Men det är icke blott till Amerika, som utvandringen under 1800-talet äger rum. Sedan 1820-talet riktar sig utvandringsströmmen i någon mån även till Australien, Sydafrika och Algeriet samt till Asien. Man torde kunna beräkna, att i runda tal utvandringen från Europa till främmande världsdelar under 1800-talets förra hälft närmat sig 5 mill. och att den under senare hälften knappast understigit 25 mill. Under det trettiotal år, som förflutit av innevarande årh. torde, trots det avbräck som förorsakats av världskriget och U. S. A:s invandringsrestriktioner, utvandringen från Europa redan närma sig 30-talet mill. Tar man hänsyn dels till att de tabeller, ur vilka dessa summor adderats, på gr. av felande statistik icke omfatta alla europeiska stater, dels till att utvandringsslatistiken i allm. ger snarare för låga än för höga siffror, torde man — 514 —