ENCKELL sig till bastion-, tenalj- el. kaponiersystemet, och var urspr. fästningens huvudförsvarslinje. E. kan även utgöras av en inre ring av äldre fort, i vilket fall e. kallas fort med samman-bindningslinjer (se Fästning). A.W. G. Ence'ladus, den 2:a i ordningen av Satur-nusmånarna, upptäckt av W. Herschel 1789. E. ligger 3,9 Saturnusradier från Saturnus’ centrum och har en omloppstid av 1 dygn och 9 tim. Ch. Encephala'rtos [-fa-], växtsläkte, se Kottepalmer. Encephali'tis [-fa-], se E n c e f a 1 i t. Encephaloce'le [-fa-], se Hjärnbråck. Encephalomalaci' [-fa-], se Hjärnuppmjukning. En chef [ä Jä'f] (fra.), i egenskap av högste befälhavare, t. ex. general en c. Enchiri'dion (lat., grek. encheiri'dion, handbok, till cheir, hand), förr bruklig boktitel, t. ex. Epiktetos’ »E.» (sv. övers. »Handbok i livets konst», 1921), Erasmus Roterodamus’ »E. mili-tis christiani» (1523); även om psalmböcker (P. J. Rudbeckius, »E. el. then swenska psalmboken», 1627). W.N. Enchondros [-kåndrå's], enkondrom, se Brosksvulst. Enchytre'er [-ky-], till daggmaskarna (se Borstmaskar) hörande släkte, Enchytræ'us, som lever i fuktig jord el. i vatten. E. äro små till 3 cm. långa, vita el. gulaktiga maskar med 4 rader enkla, raka el. svagt böjda hakborst. Blodet är färglöst. E. användas som föda åt akvariedjur och föröka sig snabbt i lådor med fuktig jord, i vilka man som näring åt e. inlägger uppmjukade havreflingor. För att hindra avdunstningen täckes jorden med glasskivor. O. C-n. Encina [änpi'na] (E n z i n a), Juan del, spansk förf. (1469—o. 1534). E:s talanger som skald och musiker förskaffade honom anställning hos hertigen av Alba och sedermera vid påvliga hovet i Rom, där han framlevde flera år av sitt liv. 1496 utgav E. en »Cancionero», innehållande andliga sånger, övers, av vergi-lianska ekloger, kärleksdikter, en dikt om Granadas erövring och dramatiska stycken, kallade églogas. Denna beteckning användes, emedan de uppträdande voro, ss. i Vergilii ekloger, herdar och herdinnor. Senare uppl. av E:s »Cancionero» innehöllo ytterligare några dikter av samma art; dessutom utgav E. ett par dramer separat, så att hans dramatiska alstring innefattar 15 verk. De ha skaffat honom hederstiteln »det spanska dramats fader». En uppl. av hans »Teatro completo» är utg. av F. A. Barbieri (1893), »Representaciones* (12) av E. Kohler i »Biblioteca romanica». J. V. Enckc, Johann Franz, tysk astronom (1791—1865), lärjunge till Gauss i Göttingen, direktör för observatoriet i Berlin 1825. E. utförde omfattande undersökningar över den av Pons (1818) upptäckta komet, som sedermera uppkallats efter E. (se E:s komet). Av stor astronomisk betydelse är ock hans bestämning av solparallaxen ur Venuspassagerna 1761 och 1769. Ch. Encke, E r d m a n n, tysk bildhuggare (1843 —96), var en av de mest anlitade monumentalskulptörerna i Berlin; av hans arbeten må nämnas Drottning Luise, marmorstaty i Thier-garten, Berlin, och kejsar Vilhelm I:s och kejsarinnan Augustas sarkofager i Charlotten-burg. E. W. E'nckell, finländsk släkt, urspr. från Altran-städt, Sachsen, delad på två olika släktgrenar; av nedannämnda släktmedl. tillhör E. 3) den äldre grenen, samtliga övriga den yngre grenen. C. 1) C a r 1 E., militär (1839—1921), officer i rysk tjänst 1858, deltog ss. generalstabsofficer i 1877—78 års krig, föredragande för finska militärärenden hos ryska krigsministern 1881— 85, direktor för finska kadettkåren 1885— 1903, generallöjtnant 1894. E. har bl. a. utg. en historik över Finska kadettkåren 1812 —87. ‘ E. Bz. 2) Karl E., den föregåendes kusin, jord-bruksforskare (f. 1853), biträdande länsagro-nom i Vasa 1887, föreståndare för Harjus jordbruksskola 1891, direktör för Kronoborgs högre jordbruksskola 1897, t. f. direktör för Mustiala lantbruksinst. 1902. Vid den högre lantbruksundervisningens förflyttning till Helsingfors univ. var E. först lärare där och 1910—26 prof, i lantbruksekonomi. E. har förf, ett flertal lantbruksekonomiska skrifter och var 1909 en av stiftarna av Lantbruks-vetenskapliga samfundet i Finland. Hj. P. 3) Knut Magnus E., målare (1870—1925). E. sökte under hela sin bana skapa konstverk, som gåvo gripande uttryck för starka inre upplevelser och som voro en intensifiering av verk-lighetsintrycken. Därvid betjänade han sig under olika perioder av varandra rakt motsatta medel, som dock alltid präglades av hans starka personlighet. Han framträdde vid början av 1890-talet som oppositionsman mot det naturalistiska friluftsmåleriet och skapade suggestiva linjekompositioner i en asketisk, gråstämd färgskala. Han har tagit starka intryck i Frankrike från Degas, men visar ett ömmare, varmare ingenium. Nakna gossgestalter var vid denna tid hans älsklingstema: »Uppvaknandet» (1893, Ateneum, Helsingfors). Senare spåras intryck av den spanska realismen. Efter sekel- — 549 — — 550 —