ENEQVIST uppträdande i mer och mindre stark konkurrens med stenen. G. Em. Eneqvist, Eugenia M a t h i 1 d a, sångerska, sopran (1833—98). Utbildad vid konservato-rierna i Stockholm, Leipzig och Paris, där hon debuterade på Théåtre italienne, framträdde E. huvudsaki. som konsertsångerska i London och Paris under namnet B i o n d i n i, varvid hon även utförde sv. folkvisor. Hon besökte ett flertal gånger hemlandet. G. M. EnergetUk, den av W. Ostwald (se denne) företrädda läran, att allt verkligt, kroppsligt och själsligt till sitt grundväsen är »energi», att begreppet »energi» bör ställas före begreppet »materia» och att alla processer i världen måste betraktas och förklaras som energiomsättningar. — Litt.: W. Ostwald, »Die Energie» (2 Aufl. 1912; sv. övers. 1910); G. Helm, »Die E.» (1898). E.v.A. Energi [-fi'] (fra. énergie, av grek. ene'rgeia, till en, i, och ergon, kraft), kraft; handlingskraft; drift, ihärdighet; eftertryck. — 1) Fil. Hos Aristoteles är e. beteckning för verklighet i motsats till möjlighet och verksamhet i motsats till passivitet. Formen, förverkligad i det enskilda tinget, är e. — Av W. Ostwald (se denne) har e.-begreppet, bestämt ss. »arbete el. allt, som uppstår ur arbete och låter förvandla sig till arbete», lagts till grund för en Lel världsåskådning (se E n e r g e t i k). Allt, även det själsliga, fattas ss. former och yttringar av e. Den psykiska e. är visserligen mera invecklad men uppstår ur och kan förvandlas till de övriga (elektrisk, kemisk, mekanisk etc.). För kulturen och samfundslivet uppställer Ostwald det »energetiska imperati-vet»: Förslösa ingen energi, utan stegra den! Jfr D y n a m i s m. A.N. 2) Naturvet. E. är förmåga att uträtta arbete (se d. o.). Mellan e. och arbete råder växelverkan, så att e. kan alstra arbete och arbete återigen e. E.-innehållet hos en kropp el. ett system av kroppar mätes genom det arbete, som det motsvarar, och kan således alltid uttryckas i arbetsenheter, kgm. el. erg. Erfarenheten visar, att förmågan till arbete kan uppkomma på många olika sätt. Man talar därför om olika former av e. — Mekanisk e. En kropp kan på gr. av sin rörelse uträtta ett arbete (t. ex. de fallande vattenmassorna vid ett vattenfall el. hejaren vid en pålkran) och säges därför innehålla r ö r e 1 s e-e. el. k i -n e t i s k e. E.-förrådets storlek angives genom uttrycket % mv2, tidigare kallat »levande kraft», där m är kroppens massa och v dess hastighet. Lyftes en kropp upp från jordytan, måste jordens dragningskraft övervinnas och ett arbete utföras, som är = produkten av kroppens tyngd och lyfthöjden. Detta arbete återfinnes som läge s-e. el. potentiell e. hos kroppen. Som läges-e. kan man också betrakta elasticitets-e. hos en sträckt fjäder och volyms-e. hos en sammanpressad gasmassa. Tidigt insåg man, att kinetisk e. kunde omvandlas till potentiell e. och omvänt. För ett mekaniskt system, där endast dessa e.-former förekomma, formulerades på 1700-talet av Lagrange »principen om de levande krafternas oföränderlighet», ett specialfall av den senare uppställda e.-principen. Ett åskådligt ex. på en sådan omvandling erbjuder pendelrörelsen. — V ä r-m e-e. En kropp kan på gr. av sitt värmeinnehåll utföra arbete, på bekostnad av en temp.-sänkning. Enl. den mekaniska värmeteorien (se d. o.) består värme-e. i molekylernas kinetiska e. och är således att betrakta som mekanisk e. 1 kg.-kalori motsvarar 427 kgm. (mekanisk värmeekvivalent). Ångmaskinen är ett exempel på hur arbete i stort vinnes på bekostnad av värme-e. — Kemisk e. Vid kemiska reaktioner kunna ofta avsevärda värmemängder frigöras. Ett ex. härpå erbjuder förbränningsprocessen. Då 1 gr. väte förbrännes till vatten, frigöres 34,000 gr.-kalorier. I explosionsmotorer omvandlas den i brännoljan inneboende kemiska e. till arbete. — Elektrisk e. En laddad kropp med kapaciteten C och potentialen V äger en elektrisk e., angiven genom uttrycket %CV2, som man tänker sig magasinerad i det elektriska fältet omkr. kroppen. Ett föränderligt elektriskt fält alstrar ett magnetiskt kraftfält, även det med ett visst e.-innehåll. De båda e.-formerna äro så intimt förknippade med varandra, att man ofta sammanfattar dem under det gemensamma namnet elektromagnetisk e. — Den elektriska strömmens e. är enl. Joules lag = produkten av potentialdifferens, strömstyrka och tid. Dess e.-enhet kallas 1 joule och är 0,102 kgm. el. 107 erg. — Strålande e. Olika slag av ljus ävensom korpuskulär strålning (se Strålning) kunna, ant. direkt el. genom förmedling av andra e.-former, alstra arbete och representera en form av e. Under denna form överföres e. till jorden från solen, som är alla jordiska e.-yttringars källa. Ljus-e. kan dock föras tillbaka till elektromagnetisk e. och den korpuskulära strålningens e. till kinetisk e. el. elektrisk e. E. är ett av fysikens mest fundamentala begrepp. Förståelsen för dess stora betydelse mognade dock helt långsamt. Även om man hos äldre forskare kan spåra aningar om att rörelse, värme, elektricitet och magnetism vore yttringar av en och samma »kraft», var det först genom Mayer 1842 och Helmholtz 1847 — 567 — — 568 —