ENGELBRECHT såväl gott huvud som varmt hjärta och bars av ett starkt och levande temperament. Dess främsta medel var en sällsynt skön och utomordentligt väl skolad stämma. Bland E:s roller märkas Ofelia och drottningen i »Hamlet», Desde-mona i »Othello», Emilia Galotti, drottningen i »Don Carlos», Tekla i »Wal-lensteins död», Or-leanska jungfrun, Dora, Agnes i »Brand», Fru Inger till östråt, Lona Hessel i »Samhällets pelare», fru Alving i »Gengångare» och Hedda Gabler. G. K-g. Engelbrecht, August Benjamin T h e o d o r, tysk läkare och pomolog (1813—92), med. d r 1836, prof, i fysiologi i Braunschweig 1844. medicinalråd 1861, tyska pomologföreniugens ordf. 1880—89; utgav ett omfattande avbete ö^er äpplesorter, »Deutschlands Apfelsorten» (1889). C.G.D. Engelbrekt Engelbrektsson (d. 27 h, 1436). E. var av tysk härstamning; hans förfäder under 1300-talet voro borgare i Västerås och bergsmän i järnbergslagen. Fadern E. Englikosson, hade förvärvat adelskap och synes ha varit en burgen man, men är eljest ej närmare känd. Ej heller veta vi något om E:s tidigare öden. Även han var bergsman, trol. i Norbergs bergslag. Först 1433 framträder han ur sin tidigare obemärkthet som ledare för invånarna i Västerås län vid deras uppträdande mot konung Eriks fogde, dansken Jösse Eriksson. Enl. rimkrönikans framställning begav sig E. till konungen för att uppnå en räfst med fogden. En därpå följande, av rådet utförd undersökning ledde icke till något resultat, och E. satte sig därefter i spetsen för en resning, vilken riktade sig mot fogdarna. De närmare betingelserna för denne folkrörelse äro ej kända i detalj, men det förefaller, som om Bergslagen vid denna tid befunnit sig i ett ekonomiskt krisläge, som gjort skattetrycket synnerligen kännbart. Härtill kommer, att det krig, som konung Erik vid denna tid förde med hanse-städerna, måste ha inverkat ofördelaktigt på avsättningsmöjligheterna för bergsbrukets produkter, då handeln ju låg i hanseaternas händer. Ehuru Jösse Eriksson senare avsattes, fortsatte oroligheterna. E. vände sig med sina väpnade skaror på högsommaren 1434 mot Borganäs fäste samt erövrade och brände detta. Omedelbart därpå tog han Köpinghus och drog mot Västerås, vilket överlämnades i hans hand. Därefter vann han Uppland på sin sida och sedan kom turen till Stockholm, vilket han dock ej lyckades taga; han slöt i st. ett stillestånd med hövitsmannen där. Det är tioligt, att E:s här redan vid denna tid utökats med representanter för frälset. Hans nästa åtgärd blev att vända sig till det sv. riksrådet, vilket var samlat i Vadstena, och söka draga det över på sin sida. De högsta samhällsklassernas ställning till upproret var helt avvisande; E:s uppträdande hade från detta håll jämförts med husiternas, Europas vid denna tid mest fruktade folkrörelse. Ej heller rådet var benäget att gå med på E:s krav, vilka nu gingo ut på att avsätta unionskonungen, men slödd på sin här tvang E. rådsherrarna att sända Erik ett uppsägelsebrev (aug. 1434). Krigståget fortsattes genom öster- och Västergötland, där fogdarna fördrevos. De tagna slotten och fästena överlämnades till de herrar, som anslutit sig till E. Han utsträckte sitt C. G. Qvarnström: Engelbrekt. 1864. Modellen i Nationalmuseum, statyn i ürebro. — 579 — — 580 —