ENGELBREKT ENGELBREKTSSON tåg ända till Halland och gav vid samma tid uttryck åt sin avsikt att »sörja för försvaret till lands ända till Öresund». Rådet, vartill E. numera hörde, stod nu vid hans sida, och han hade planer på att vinna hansestädernas stöd. — E. mötte därefter med sin här i Stockholm konung Erik, som skyndat till Sverige; resul tatet av de här förda underhandlingarna blev ett löfte av konungen att avhjälpa missförhål landena i landet (nov. 1434). Men E. förde icke desto mindre sin politik vidare. Han val des i jan. 1435 på ett möte i Arboga till rikets hövitsman; under sig skulle han ha hövitsmän över de olika länen. Han motverkade också nya förlikningsförsök. Konung Eriks ställning blev emellertid starkare därigenom, att han sommaren 1435 lyckades ernå fred med hanse-städerna. Härmed blev E:s position avsevärt försvagad, och han lyckades ej hindra, att Erik åter (okt. 1435) blev erkänd som Sveriges konung; den då träffade överenskommelsen tillförsäkrade dock E. en stark politisk ställning som låntagare av Örebro med Närke. — Knappt hade konungen lämnat Sverige, förrän E. åter var i verksamhet för att omintetgöra den sista överenskommelsen. Härvid gynnades han av att Erik på ett otillfredsställande sätt uppfyllde sina löften, vilket framkallade opposition såväl bland de sv. herrar, vilka nu närmast handhade rikets styrelse, som bland de breda lagren. I jan. 1436 uppträdde åter E. som ledare för en ny upprorsrörelse, dock i förbund med marsken Karl Knutsson; de be-mäktigade sig Stockholm, och riksstyrelsen skulle åter nyordnas. Vid val av rikshövitsman i Stockholm (febr. 1436) utsågo de väljande herrarna Karl Knutsson, men E. tilltvang sig med hjälp av sin anhängare Erik Puke och sin folkhär en plats vid dennes sida. På nytt drog nu E. genom landet för att avlägsna de av konungen insatta fogdarna och hövitsmän-nen. Han hade även vid detta tåg stora framgångar. Samtidigt sökte han ännu en gång stöd hos hansestäderna och trädde i förbindelse med en folkresning, som börjat i Norge. Det var samma politik, som E. förut prövat. — Sedan han en tid sökt vila och vård för sjukdom på sitt slott i Örebro, drog han i april 1436 mot Stockholm för att där överlägga med rådet. Under sin resa dit föll han offer för ett anslag från personliga fiender. Sedan hösten 1435 låg han i tvist med stormannen Bengt Stensson (Natt och Dag) och med dennes son Magnus Bengtsson, vilken förut varit E:s sven. I denna tvist hade också Ers trogne Erik Puke varit inblandad. Då E. på väg över Hjälmaren sökte nattläger på en holme där, överfölls han av Magnus Bengtsson och blev nedhuggen av hr S. 1. f:r bildarkiv. Minnesstenen på Engelbrektsholmen på den plats, där enl. traditionen Engelbrekt mördades. . denne. Att denna händelse icke kom olägligt för de sv. stormän, som funnit en medtävlare i E., framgår bl. a. därav, att mördaren aldrig blev straffad. E. begrovs i Örebro kyrka och dyrkades under den senare medeltiden här som helgon, till vars grav man vallfärdade. E:s uppträdande var utomordentligt betydelsefullt. Han var den förste målsmannen för den politik, som åsyftade unionens upplösning. Genom att i sin kamp för delta program använda de breda lagren som stöd, visade han vägen för följande folkledare och gav åt den sv. allmogen en plats i det politiska livet, som ej har några motstycken i tidens allmänna historia. Härigenom blev det också möjligt att åstadkomma ett slags folkrepresentation, som kunde göra sin vilja hörd, om så behövdes med väpnad makt bakom ordet. Sålunda har E. också haft betydelse för uppkomsten av en sv. riksdag. E:s gestalt skildrades i idealiserad form av biskop Tomas i hans E.-visa; senare framställde Karl Knutssons historieskrivare honom som en föregångare för dennes nationella kungadöme. Under 1800-talet har hans historia ofta behandlats i skönlitterär form. I A. Blanches drama »Engelbrekt och hans dalkarlar» (1846) tolkades hans gestalt i liberal anda. Starbäcks roman om honom (1868—69) har — 581 — — 582 —