ENGELSKA LITTERATUREN GENERALSTABENS LITOGR. ANSTALT STHLM. om också i förvanskade efterbildningar, spredo den första kännedomen om Shakespeares skådespel, E. k. uppblandades småningom med inhemska element och övade i Tyskland stort inflytande på den yrkesmässiga teaterns och den dramatiska diktningens utveckling. I slutet av 1500-talet spelade e. k. även i Hötel de Bourgogne i Paris, under Fredrik II vid hovet i Köpenhamn och i Sverige åtminstone vid hertig Karls bröllop i Nyköping 1592. — Litt.: R. Genée, »Lehr- und Wanderjahre des deut-schen Schauspiels» (1882); J. Meissner, »Die englischen Comödianten zur Zeit Shakespeares in österreich» (1883). G. K-g. Engelska litteraturen. Det äldsta folkslag på de brittiska öarna, som lämnat bestående spår efter sig i senare tiders civilisation, var kelter, delade i två huvudgrenar: britterna i det eg. England och gælerna i Irland och Skottland. De från dem härstammande nutida irerna tala ännu allmänt sitt keltiska språk, och även walesarna uppehålla kännedomen därom. Kelterna hade yrkessångare, »barder», som till ackompanjemang av harpa sjöngo strids- och dryckessånger samt hjältedikter, vilka i vissa fall sammanställdes till sagokretsar. En av dessa är knuten till barden Ossian (se denne). En betydande roll ha deras prosasagor spelat i den eng. medeltidsdiktningen om konung Artur och riddarna av runda bordet (se A r t ursagan). England hade fr. o. m. Cæsars tid kommit under romerskt herravälde, men under folkvandringstiden blevo britterna överlämnade åt sig själva (410 e. Kr.) och föllo därefter offer för germanska erövrare: angler, saxare och jutar, vilkas tungomål utgör det eng. språkets urspr. form, angelsaxiskan el. forn-engelskan. Från tiden för denna erövring (o. 450) sträcker sig den eng. litteraturen fram till våra dagar i oavbruten följd. 1) Den fornengelska perioden (o. 450—1066). De invandrade folken medförde sagor och sånger, som föredrogos av skalder (scöp) och till innehåll, anda och form voro besläktade med de övriga germanernas. Versformen var den s. k. germanska långraden med allitteration och kenningar (se d. o.) liksom i den isländska poesien. Det förnämsta alstret av detta slag är »Beowulf» (se d. o.), i sin nuv. form från 700-talet. På 600-talet blevo angel-saxerna kristnade, och litteraturen får därefter ett huvudsaki. religiöst innehåll, men den poetiska formen förblev fortfarande väsentligen densamma som den hedniska forntidsdiktens. Bland de namngivna skalderna nämnes ss. den förste Kædmon, urspr. herde, sedermera munk, vilken på vers parafraserade delar av G. T. och sålunda skapade ett religiöst epos. Även prosalitteraturen har sitt ursprung i klostren. Benediktinermunken B e d a (673—735) skrev på latin den engelska kyrkans historia, som inom kort översattes till engelska. Under Alfred den store (848—901) översattes en rad arbeten från latin och påbörjades den angelsaxiska krö- — 589 — — 590 — ENGELSKA KANALEN Skala. 1 = 6000000