ENGELSKA LITTERATUREN nikan, som fortsattes under tre årh. och utgör det angelsaxiska språkets mest betydande alster. I dessa annaler äro infogade ett par hjältedikter med ämne från striderna mot de inkräktande danskarna; en av dessa är »The song of Brunanburh» (slaget vid Brunanborg, se d. o.). 2) Medeltiden (1066—1500). England erövrades 1066 av normanderna. Dessa nordmännens avkomlingar hade på helt kort tid romaniserats och voro till språk och seder fransmän. I England bildade de länge en från de breda lagren avskild överklass, och under mer än 300 år talades vid hovet uteslutande franska. Litteraturen avfattas under denna tid på 3 språk. Latinet brukades fortfarande av kyrkan och det lärda ståndet och intar en förhärskande ställning även i den värdsliga diktningen. På latin skrev Geoffrey of Monmouth sin »Historia regum Britanniæ», vari han bearbetade de gamia keltiska sagorna om konung Artur och om trollkarlen Merlin m. m., som sedermera upptagits till poetisk behandling av så gott som alla stora engelska diktare fram till våra dagar. I de normandiska kretsarna härskade den franska el. »anglo-normandiska» litteraturen, som den kallas, då den omplanterades på engelsk botten. De nordfranska skalderna, »trou-vèrerna», som skapat den franska riddarroma-nen, avfattad på rimmad vers, uppträdde vid Lovet och i baronernas borgar, där de föredrogo sina dikter om Karl den store och hans vasaller samt om klassiska ämnen, ss. Troja-sagan och Alexandersagan, och nu fingo nya föremål i den keltiska sagokretsen. — Så småningom smälte normanderna samman med angelsaxerna till en engelsk nation med ett engelskt språk, som i sina grunddrag förblev angelsaxiskt men med stora förändringar i uttal och böjning samt med ett ordförråd, som till omkr. % uppblandades med franska. Det första litterära verk, som i någon mån kan kallas engelskt, är lantprästen L a y a m o n s till omfånget betydande »Brut» (1205), som poetiskt behandlar Artursagan efter ett normandiskt original. Fullt engelsk såväl till innehåll som anda och språkform är »The vision of Piers the Plowman» (»Drömmen om Peter Plöjare») av William Langland (1332— 1400), en enkel man av allmogebörd i en underordnad ställning som kyrkotjänare. Hans verk är en allegori i den angelsaxiska diktens versform (allittererande långrader). »Drömmen» framställer bilder ur livet med en bitter, satirisk innebörd och skarpa utfall mot de högre klasserna, i sht mot prästerskapet. Dikten blev mycket populär och utkom senare i flera uppl. Samtidigt verkade i reformatorisk anda John Wyclif (1330—84), som i sina predikningar och broschyrer ställde bibelns auktoritet över den katolska kyrkans och utförde den första fullständiga engelska bibelövers. (1380), vilken med sitt folkliga språk, grundat på dialekten i mellersta England (Midland) och London, fick stor betydelse för den engelska prosans utveckling. Den som slutl. avgjorde denna dialekts ställning som riksspråk (the king’s English) var Geoffrey Chaucer (1340—1400), »den engelska litteraturens fader», den förste som avsiktligt gör diktningen till en konst och en livsuppgift, Englands förste realistiske förf., som hämtar sin inspiration icke ur traditionen och böckerna utan ur det levande livet. Det följ, årh., det av inre och yttre strider fyllda 1400-talet, är det mest ofruktbara i Englands litteraturhistoria. Många sökte träda i Chaucers fotspår, men ingen av dessa var av någon betydelse. Munken John Lydgate (d. 1430) skrev o. 250 verk på dålig Chaucersk vers, men av mästarens anda finnes icke ett spår. Viktigare blevo de skotska efterföljarna, bland vilka i sht märkes konung Jakob I (mördad 1437), som tillägnade Chaucer och Gower sin omfångsrika kärleksdigt »The king’s quair» (»Konungens bok»), 1400-talets viktigaste insats i litteraturens utveckling faller inom dramats område. Mysteriespelen, vilkas ämnen voro hämtade ur bibeln och som urspr. utgjorde en del av gudstjänsten och utfördes av prästerna, liksom »mirakierna», vilka behandlade helgonens liv, flyttades småningom utanför kyrkorna och togos om hand av hantverksskrån och andra sällskap. I England kallades båda arterna miracles och spelades på s. k. pageants, till skådeplatser anordnade vagnar, som kördes omkring från den ena platsen till den andra. Mot medeltidens slut framträdde ett nytt slags dramer, moral plays, »moraliteter», d. v. s. sedekomedier, i vilka de bibliska personerna ersatts av personifierade egenskaper, allegoriska figurer och en fritt uppfunnen handling, som tecknar striden i människans själ mellan gott och ont. Det bästa av dessa dramer är »Everyman» (»Spelet om envar»). Det är ur sådana stycken, som det moderna dramat utvecklas i England under nästa årh. 3) Reformationen och renässansen (1500—1660). Redan Chaucer var starkt påverkad av de italienska renässansdiktarna, och humanismen (the new learning) fick en kraftig utveckling under tiden o. 1500. I sht gynnades denna av den genorq Wi 11 i a m C a x t o n o. 1475 införda boktryckarkonsten. Denne översatte själv åtskilliga klassiska verk och utgav även äldre engelska diktare, framför — 591 — — 592 —