ENGELSKA LITTERATUREN allt Chaucer, samt en av Sir Thomas Malö r y (1470) verkställd kompilation av Artur-sagorna, »Morte d’Arthur», ett av senare förf, både inom och utom England flitigt använt arbete. De klassiska studiernas tidigaste frukter framträdde i verk av socialreformatorisk innebörd, i sht i den av Sir T h. M o r e på latin författade filosofiska romanen »Utopia»», som efter förebild av Platons »Staten» tecknar bilden av ett idealsamhälle. Andra humanister ägnade sitt arbete åt bibelstudier. Den som första gången gjorde N. T. tillgängligt för det engelska folket var William Tyndale i sin år 1525 i Worms tryckta övers. Tyndales verk fortsattes av hans vän och medhjälpare Miles Covedale m. fl. Det slutliga resultatet blev den »auktoriserade övers.» (1604— 11), som förblivit i bruk i alla engelska kyrkor och haft ett djupgående inflytande på språk och litteratur intill innevarande tid. Den litterära renässansen slog igenom med samlingsverket »TotteFs miscellany» (1540), som inleder det Elisabetanska tidevarvets lyrik. Här infördes italienska versformer, i sht kärlekslyrik i sonetter efter Petrarcas mönster, av S i r Th om a s Wyatt och H. H o w a r d, earl av Surrey. Den sistnämnde använde i ett par övers, av Vergilius en orimmad 10-stavig vers och skapade därmed den s. k. blankversen, som sedermera använts i en mängd verk, i sht i dramat samt av Milton m. fl. Kärleksdiktningen i sonettform fick en djupare och mera personlig ton hos Sir Philip Sidney (1554—86) i dennes cykel »Astrophel and Stella», som ger uttryck åt verkliga och icke uppdiktade känslor. Sammansmältningen av renässansens bildning och medeltida inhemska traditioner fick ett glänsande uttryck hos den förste store diktaren efter Chaucer, Edmund Spenser. I sitt allegoriska epos »Faerie queene», som utkom 1589, året efter den spanska armadans undergång, ger Spenser uttryck åt tidens tankar och strävanden i den medeltida sagovärldens dräkt och apparat. Men framför allt är den engelska renässansens ojämförliga storverk skapandet av det moderna dramat. Under 1500-talets förra del hade man i den medeltida moraliteten börjat jämte de allegoriska figurerna insätta verkliga mänskliga karaktärer och historiska personligheter; under den reglerande inverkan av antika tragedier och komedier, som uppfördes i talrika engelska övers., uppstod nu den nationella engelska teatern. Ss. den första moderna tragedien betecknas ett stycke, »Gorbo-duc», som skrevs 1561 av författarna Norton och S a c k v i 11 e med ämne från Geoffrey’s av Monmouth historia. Smaken för dylika skåde spel växte hastigt, och den ena teaterbyggnaden efter den andra uppstod, bland vilka den berömdaste är The Globe theatre, där William Shakespeare var delägare och som han försåg med repertoar. Han var själv skådespelare, men hans samtida och närmaste föregångare voro universitetsbildade män, begåvade, men oregelbundna bohemnaturer, som trots sin klassiska lärdom skrevo för den stora publiken och lade an på dramatisk effekt och tecknandet av mänskliga passioner. Bland dessa s. k. »university wits» märkas i sht John L y 1 y och Christopher M a r 1 o w e. Den förres ytterst konstlade och överlastade stil (euphuism) blev högt beundrad, och även hos Shakespeare märkas talrika prov på detta affekterade skrivsätt. Hos den senare fann Shakespeare uttrycken för våldsamma lidelser, och av honom har han lärt blankversens användning i dramat. Alla Shakespeares stycken skrevos antagl. mellan 1591 och 1611. En del av dem trycktes utan förf:s tillstånd; en samlad uppl. utkom först 7 år efter hans död: foliouppl. 1623, som torde få anses som ett av världslitteraturens förnämligaste tryckalster. Samtidigt med och något senare än Shakespeare verkade ett stort antal andra dramatiska förf., bland vilka kunna nämnas de synnerligen produktiva Francis Beaumont (d. 1616) och Fletcher (d. 1625) samt i sht Shakespeares personlige vän BenJonson, en lärd diktare, som blev hovskald (poet laureate) och i sina dramer anslöt sig närmare till klassiska mönster. Även prosalitteraturen intager under Elisabets tid en framstående ställning. Nu framträdde bl. a. de första alstren av en verklig romandiktning, dels med ideala herderomaner ss. Sir Philip Sidneys »Arca-dia», dels med s. k. »picareska» romaner, d. v. s. skurkromaner efter spanskt mönster (sp. picaro, bov). Tidens mest framstående prosaist är Francis Bacon, som i sina lärda och filosofiska verk vände sig mot medeltidsskolas-tiken och lade grunden till den moderna forskningens metod. Under denna glänsande litterära epok hade i de breda folklagren, i sht inom den lägre medelklassen, fortlevat en av reformationen väckt religiös anda, som med tiden fick en alltmer utpräglat gammaltestamentlig och strängt kalvinistisk prägel. De s. k. puritanerna ogillade icke blott den episkopala statskyrkan utan all värdslighet och voro avogt stämda mot varje yttring av konstnärlig verksamhet. På gr. av regeringens oduglighet och missgrepp under konungarna av huset Stuart fick denna rörelse ett allt större inflytande, tills den slutl. under Cromwells ledning störtade konungamakten — 593 - — 594 —