ENGELSKA LITTERATUREN och lade sin tunga hand på hela samhällslivet. En dyster tid följde, under vilken de skönlitterära livsyttringarna blevo allt sällsyntare och dess utövare förföljdes. Så blev prästen Robert Herrick avsatt, sedan han utgivit en samling lyriska dikter, som utmärkte sig lika mycket för sällsynt naturfriskhet som för stark skönhetslängtan, visserligen icke utan en viss cynism. De av puritanerna särsk. avskydda teatrarna stängdes. Men bland fanatikerna funnos även mera fördomsfria andar, som ej hyste betänkligheter mot att se det religiösa innehållet i en litterär form. En sådan var den ende store diktare revolutionstiden har att uppvisa, John Milton, som förstod att skapa poesi i de händelsers anda, i vilka han själv tog så betydande del. Hans stora verk »Paradise lost» fulländades och utkom av trycket först sedan republiken gått under och restaurationen satt den avrättade Karl I:s son Karl II på tronen. Av de borgerliga klasserna mottogs det som en uppbyggelsebok. Den puritanska andan fick ännu en betydande representant i John Bunyan, vars allegoriska prosaberättelse »The pilgrim’s progress» är en av de mest lästa böcker i hela världen. 4) Restaurationen (1660—1700). Konungamaktens återställande medförde ett våldsamt omslag. Karl II, »den glade monarken», medförde från sin landsflykt en avgjord förkärlek för de lättfärdiga sederna vid det franska hovet, och den förnäma världen följde konungens exempel. Den undertryckta nöjeslystnaden tog skadan igen och utbredde sig snart inom samhällets alla lager. Litteraturen återspeglade troget förändringen: puritanerna gjordes till föremål för åtlöje i ett satiriskt epos »Sir Hudibras» av Samuel Butler (1612—80). Tidens sedefördärv stiger skamlöst fram på scenen med en rad talangfulla komedi-förf., bland vilka de mest betydande voro William Wycherley (1640—1716) och William Congreve (1670—1729), vilka höjde sig till verkligt mästerskap i sitt slag; formellt stå de under fransk inflytande. Tidens ledande förf, är John Dryden (1631—1700) med komedier på prosa och tragedier på parvis rimmad vers (»heroiska kupletter», motsvarande den franska alexandrinen), varmed han sökte tillämpa det franska dramats regler utan att helt kasta bort traditionen från Shakespeares tid. Någon verklig dramatiker var han icke. Vida bättre lyckades han i sina politiska satirer och framför allt i sin lyrik. Restaurationsperioden saknade emellertid icke sina allvarliga drag. Det var nu, som N e w t o n framträdde som banbrytare inom de matematiska och fysiska vetenskaperna, till vilkas befrämjande (1662) instiftades den berömda Royal society. Epokgörande för den följande utvecklingen blev även John Locke, som med sina filosofiska avhandlingar grundläde hela upplysningstidevarvets förnuftstro. Med revolutionen 1689 segrade den konstitutionella författningen, tryckfrihet infördes (1695), och tidningar började utkomma. 5) Rationalismen och romantikens föregångare (1700-talet). Det tidigare 1700-talet, drottning Annas tidevarv (1700 —1745), brukar i England kallas the Augustan age på gr. av dess förmodade likhet med den romerska tiden under kejsar Augustus. Nu blir den franska smaken helt förhärskande med dess förkärlek för lärodikt och satir; språket blir korrekt och versen elegant. Dess mest utpräglade representant var Alexander Pope (1688—1744), »rimmets furste», den store för-ståndsskalden, Drydens arvtagare som tongivande i den litterära världen. Tidens verkligt betydande alster äro emellertid av annat slag och ha sitt ursprung i de politiska förhållandena, reformsträvandena och det moraliska uppvaknandet. Det är nu, som de stora partierna whigs och tories uppkomma, och de flesta av tidens förf, voro mer el. mindre journalister i tjänst hos ettdera av dessa. Den politiska pamfletten blir därför flitigt använd. Äldst av dessa skriftställare är Daniel Defoe (1659— 1731), den odödliga »Robinson Crusoes» förf., en pioniär för reformer i alla riktningar, den engelska litteraturens förste realist, vars samlade verk gå upp till nära 200 bd. Bland annat grundade han den första periodiska tidskr., »The Review», ett för den följande tiden ytterst betydelsefullt uppslag. Ss. hans närmaste efterföljare kan man betrakta förf, till »Gullivers resor», Jonathan Swift (1667—1745), en mästare i engelsk prosa och ss. satiriker i skärpa oöverträffad inom världslitteraturen. Den väg, på vilken Defoe slagit in, följdes inom några år av Richard Steele (1672— 1729) och Joseph Addison (1672—1719) med de s. k. »moraliska» tidskr. »The Tatler» och »The Spectator», vilken senare blev världsberömd, omtr. i hundratals uppl. och efterhärmad i alla kulturländer. Den mängd scener ur verkligheten, som framställdes i »The Spectator», har man betecknat ss. det huvudsaki. ursprunget till den moderna romanen, 1700-talets förnämsta skapelse. Ss. uttryck och samlingspunkt för den stora allmänhetens litterära intressen är denna arvtagare av det engelska dramat. Skaparen av den borgerliga romanen är boktryckaren Samuel Richardson (1689—1761), vars första alster av detta slag, »Pamela», utgavs 1740. Han påverkade snart — 595 —” — 596 —