ENGELSKA LITTERATUREN sagt alla samtida och kort efteråt uppträdande förf., däribland Rousseau och Goethe. Hans närmaste engelske efterföljare var Henry Fielding (1707—54), vars mästerverk »Tom Jones» eg. avsåg att vara en parodi på »Pa-mela». Därefter följde George Tobias S molle t (1721—71), som införde sjöromanen, och Laurence Sterne (1713—68), som i sina excentriska verk sökte förena både humor och patos. Alla dessa tre stå under inflytande även av spanjoren Cervantes. De sista representanterna för 1700-talets huvudtankar och stilriktningar voro: Oliver G o 1 d-smith (1728—74), vars korta berättelse »The vicar of Wakefield» är ett av världslitteraturens klassiska verk, lustspelsförf. Richard S h e-ridan (1751—1816) och den ledande kritikern §amuel Johnson (1709--84), vars storverk äro dels en ordbok över det engelska språket, dels en samling biografier över engelska diktare. Klassicitetens el. den franska andans herravälde hade aldrig blivit fullständigt. Den hade behärskat städernas societet och litterära klubbar, men folkets massa och särsk. landsbygden hade varit täml. oberörda därav. Småningom framträdde diktare, som gåvo uttryck åt ett känsligare sinne och åt kärleken till den fria lantliga naturen och som därför beteck nats som »romantikens föregångare». Den förste av dessa är skotten James Thom son (1700—48), som i sin sentimentala natur-beskrivande dikt »The seasons» som versform valt icke det på hans tid vanliga heroiska versparet (alexandrinen) utan den nationella blankversen, närmast i Miltons form. Thom-sons ex. följdes av Edward Young (1681 —1765) i hans långa moraliskt-religiösa lärodikt »Night thoughts», som utgör en protest mot religionens förflackning hos de högre klasserna och därigenom fick europeisk betydelse. Nya ode-rytmer efter mönstret av den grekiska poesien infördes av William Collins 1721—59) och Thomas Gray (1716—71), vars »Elegi, skriven på en lantkyrkogård» blev synnerligen berömd och utgör ett ofrånkomligt nummer i varje antologi. De tre sistnämnda diktarna bruka sammanföras under beteckningen »kyrkogårdsskolan». Ss. den mest utpräglade förmedlaren mellan Thomson och den egentliga romantiken räknas den sjukligt svär-miske W i 11 i a m C o w p e r (1731—18001 Den förste av dessa nyskapare var skotte; så var ock den siste av dem, bondeskalden Robert Burns (1759—96), hos vilken vi möta en lyrik av oöverträffad humor och naturfriskhet. Redan Gray hade hänvisat till keltisk och fornnordisk litteratur, och det vaknande intres set för det förflutna blev en kraftig impuls till poesiens nydaning. Medeltidens folkvisor bör jade bli föremål för intresserad uppmärksamhet. Är 1765 utkom biskop Thomas Percys samling »The reliques of ancient English poetry», som utövade ett inflytande, vilket knappast kan överskattas, och väckte folkviseforskning till liv i alla kulturländer. Ung. samtidigt öppnades den keltiska forn-världen för samtiden genom offentliggörandet av Ossians sånger genom den skotske skolläraren JamesMacpherson (1738—96). Dessa väckte allmän hänförelse, mindre i England än i det övriga Europa. Även i romanen började man behandla medeltidsämnena. Den första moderna riddarromanen skrevs av H o r a c e Walpole (1716—97) med »The castle of Otranto, a Gothec romance» (1764), som öppnade vägen för åtskilliga alster av liknande natur, med vilka romantik och mystik utträngde den realistiska sedeskildringen. — Inom de historiska och filosofiska diciplinerna märkas under denna tid bl. a. filosofen David Hume (1711—76), skepticismens grundläg-gare, och historikern Edward G i b b o n (1737—94), vars verk om »Romerska rikets nedgångstid och fall» är ett av människoandens väldigaste verk. Ss. politisk vältalare framstår Edmund Burke (1729—97). 6) Nyromantiken, the romantic revi-oal, o. 1800—1830, är i England en direkt fortsättning av det senare 1700-talets litterärt nationella rörelser. Dikten var redan föryngrad både till form och innehåll. Det enda nya, som tillkom, var en bestämdare religiös och filosofisk inriktning, som snart nog under tyskt inflytande fick en avgjort reaktionär prägel. De första representanterna voro tre unga poeter och personliga vänner: William Words-worth (1770—1850), Samuel Taylor Coleridge (1773—1834) och Robert Southey (1774—1843). Emedan de bosatt sig bland bergen och sjöarna i n. v. England, fingode benämningen »sjöskolan», »the lakists*, urspr. med en ringaktande bibetydelse: »de vattenhaltiga». Ledaren var Wordsworth, som tillsammans med Coleridge redan 1798 utgav samlingen »Lyrical ballads», vars företal utvecklar den nya poesiens program. Vad dessa voro för England, blev för Skottland Walter Scott (1771—1832), den historiska romanens skapare, som i sin person samlar alla romantikens karakteristiska egenskaper. På vers och prosa återupplivade han den gamla skotska poesien och skildrade sitt hemlands folk och natur i hela dess egendomliga brokighet. Hans mest betydande efterföljare ss. historiska ro-manförf. voro Edward Bulwe r-L y 11 o n — 597 — — 598 —