ENGELSKA LITTERATUREN (1896—1924), som det åter växer fram ett eng elskt drama av litterärt värde med levande psykologisk figurteckning och naturtrogen dialog. Ibsens främste lärjunge är George Ber-nardShaw (f. 1856), som i en rad verkningsfulla, av kvickhet och paradoxer gnistrande skådespel (det första uppfört 1892) förkunnar sina åsikter om det borgerliga samhället och dess moral. Det är framför allt den dramatiska tekniken, som Shaw lärt av Ibsen; i sin samhällskritik och i sin kärlek till paradoxer är han starkt påverkad av Samuel Butler (1835—1903), en egenartad förf., som blivit förstådd och uppskattad först efter sin död (romanen »Erewhon» 1872, »The way of all flesh» skriven före 1885, tr. 1903). Samtidens litteratur (1900—30). De förf, som framträda kring sekelskiftet, the Ed-wardians, anknyta alla direkt till den föregående perioden i fråga om teknik och människouppfattning men stå på samma gång i medveten opposition till dess ideal. ArnoldBen-n e 11 (1867—1931) torde vara den, som står den äldre tiden närmast; han är framför allt en skicklig reporter och fullföljer i sina skildringar från »The Five towns» den naturalistiska linjen från Gissing, ehuru kanske framför allt influerad av fransk litteratur (Flau-bert). John G a 1 s w o r t h y (f. 1867) framträder i sina talrika romaner som en konstnärlig och utomordentligt skicklig miljöskildrare, men den röda tråden i hans produktion är en bitter kritik av viktorianernas krassa ägodels-sinne och egoism; han predikar osjälviskhet och människokärlek hos den enskilda individen som grundval för samhällslivet. Särsk. i hans sociala skådespel är denna tendens starkt framträdande. H. G. Wells (f. 1866), som även skrivit utmärkta samtidsskildringar (»Kipps» och »Christina Alberta’s father»), tar framför allt sikte på framtiden; han betraktar litteraturen ej som människoskildring och konst utan som ett medel att sprida idéer och predikar en naturvetenskapligt betonad världsuppfattning och samhällskritik. Hans raka motsats härutinnan är G. K. Ch est er ton (f. 1874), som temperaments-fullt och kvickt i ett sprakande fyrverkeri av paradoxer pläderar för tron och traditionen som säkrare ledstjärnor än det s. k. sunda förnuftet. Chesterlon är, fullt konsekvent, katolik, liksom hans meningsfrände H i 1 a i r e Belloc (f. 1870), kritiker, historiker, skald och förf, av satiriska romaner. Henry James (1843—1916), född amerikan men naturaliserad engelsman, och J o-seph Conrad (1857—1924), född polack men naturaliserad i England, bilda utgångs punkterna för den moderna psykologiska romanen i England. Conrad började i Kiplings fotspår med exotiska miljöskildringar, men för honom liksom för James blir huvudsaken mer och mer ej den yttre handlingen utan det psykologiska skeendet. Båda använda med förkärlek den s. k. point-of-view-tekniken, d. v. s. de låta läsaren se händelser och personer från flera olika synpunkter genom att lägga berättelsen i munnen på olika personer. Genom att på så sätt speglas i olika temperament belyses från olika håll det som sker, och framställningen blir så att säga skulptural. Såväl Conrad som James äro påverkade av fransk och rysk litteratur, och detta inflytande (Proust, Tolstoj, Dostojevskij, Tjechov), som i stort sett betecknar en nyhet i engelsk litteratur, är ännu mera märkbart hos den yngre generationen, efter 1914. Inflytandet från Tjechov dominerar i Katherine Mansfields (1888—1923) utsökta short stories, och Balzac och rysk romankonst ha bidragit att prägla Henry Handel Richardsons (pseud.; f. 1878) människouppfattning, sådan den framträder i hennes stora verk »The fortunes of Richard Mahony». Av ännu mera avgörande betydelse för utformningen av den moderna engelska romanen är den psykologiska läro-riktning, som betecknas med termen psykoanalys (Freud och, i England, McDougall) och enl. vilken det avgörande momentet i det mänskliga själslivet ej är förnuftet utan instinkterna och det undermedvetna över huvud laget. Den under dessa olika inflytelser framvuxna nya psykologiska uppfattningen leder fram till ett behov av en ny form för människoskildringen, och tiden efter 1914 är framför allt formexperimentens tid. James Joyces (f. 1882) produktion är det mest radikala exemplet på den modernistiska romanen. Det Joyce vill skildra är ej vad som händer personerna i hans böcker utan händelsernas återspegling i deras medvetande, och han söker skildra allt som rör sig i medvetandet, hela strömmen av mer el. mindre vaga föreställningar, reflexioner, minnen, impulser, utan att gallra eller sovra, vilket för honom vore att förfalska verkligheten. Resultatet av metoden blir, att hans böcker bli formlösa och svårlästa, ehuru intressanta och kanske fruktbärande som experiment. Mer lätttillgänglig är Dorothy Richardson (f. o. 1885?), som i en serie på ett tiotal volymer skildrat några få i det yttre händelselösa år av en ung flickas utveckling, och framför allt Virginia Woolf (f. o. 1885?), som väl är skolans största diktarbegåvning och därjämte en kritiker av rang. Liksom Freud tillägger Joyce — 603 — — 604 —