ENGELSKA LITTERATUREN det erotiska en dominerande roll inom själslivet. Detta är i ännu högre grad fallet med D. H. Lawrence (1885—1930), en mångsidig, intressant och i vissa kretsar i sitt hemland mycket uppskattad förf. I fråga om tekniken är Lawrence emellertid mera konservativ än Joyce och ansluter sig närmare till den traditionella romanformen; detsamma gäller mer el. mindre ett flertal förf.,som annars tagit starka intryck av den psykoanalytiska åskådningen, ss. RebeccaWest (pseud. för C e-cily Fairficld, f. 1892), även känd som framstående litteraturkritiker, May Sinclair (f. o. 1885?), Radclyffe Hall (f. o. 1890?), Stella Benson (f. 1892) och A1 d o u s Huxley (f. 1894). Den senares produktion ger framför allt uttryck åt besvikenhtt och satirisk bitterhet inför verkligheten, liksom fallet är med flera av efterkrigsgenerationens förf. — Rose Macauly (f. o. 1890?), kanske den mest begåvade av sin generation, Margaret K e n n e d y (f. 1896) och förf, till »krigslitteratur», ss. E d m u n d B 1 u n d e n (f. 1896), C. E. Montague (1867—1928), R. H. Mot tram (f. 1883), Siegfried Sassoon (f. 1886) och Richard Aldington (f. 1892). Den pessimistiska ironien hos den något äldre E. M. For ster (f. 1879), en säregen, i sitt hemland högt skattad förf., leder däremot närmast tanken till Hardys filosofiska världsbild. Till en äldre litterär tradition anknyter H u g h W a 1 p o 1 e (f. 1884), som i sin romantiska livsåskådning närmast påminner om den av honom högt beundrade Stevenson. Liksom J. B. P r i e s 11 e y (f. 1894) och A. P. H e r-b e r t (f. 1890, med »The waler gipsies» 1930) är han starkt påverkad av Dickens, vilken förf, efter en period av missaktning åter börjat bli föremål för uppskattning inom litterära kretsar. En plats för sig i samtida romankonst intar hembygdsskildringen, the regional novel. Genren går tillbaka till den viktorianska tiden (George Eliot) och blomstrar på 1890-talet i Skottland med Fiona Macleod (pseud. för William Sharp, 1885—1905) och den sentimentala »Kailyard school» (»kålgårdssko-lan»), representerad bl. a. av J. M. Barrie (f. 1860) och lan Maclaren (pseud. för John Watson, 1850—1907), men i sin moderna form anknyter den närmast till Hardys ämnesval och i vissa fall även till hans livsåskådning. Till Hardys närmaste efterföljare höra Eden Phillpotts (f. 1862) och John Trevena (pseud. för E r n e s t G. H e n h a m, f. 1870), som båda skildra Devon. Av den yngre generationen är framför allt att nämna Sheila Kay e-S m i t h (f. o. 1885?), som når verklig storhet i sina realis tiska skildringar från Sussex, samt T. F. P o-wys (f. 1875) och Mary Webb (1883— 1927). — Som en speciell slags hembygds-konst kan man beteckna den rörelse, som går under namnet the Irish revioal och som hämtar sin inspiration och sina ämnen från den gamla iriska litteraturen, från irländsk folklore, irländskt landskap och folkliv. Rörelsen koncentrerar sig kring den 1899 inrättade nationalscenen »The Irish literary theatre». Här uppfördes William Butler Y e a t s’ (f. 1865) lyriska skådespel på vers och prosa och J. M. Synges (1871—1904) gripande dramer, vilka äro oöverträffade i modern eng. litteratur, samt arbeten av Lady Gregory (f. 1852), Edward Martyn (f. 1859), George Moore, Padraic Colum (f. 1881), Lennox Robinson (f. 1886), St. John Ervine (f. 1883), Lord Dunsany (f. 1878) och Se an O’C a s e y (f. 1884). Bland lyriska skalder, som tillhöra rörelsen, märkas W. B. Y e a t s, A. E. (pseud. för George W. R u s s e 11, f. 1867), George Stephens (f. 1862), Padraic Colum (f. 1881) och Douglas Hyde (f. 1860). Bland lyriker från tiden efter 1900 äro att märka en del äldre namn, främst Thomas Hardy, som nu helt lämnat prosan och i personligt betonade, enkla dikter mediterar över enskilda människoöden el. tillvarons problem, och Robert Bridges (1844—1929), en av Englands främsta landskapsskalder. Bland yngre diktare kunna nämnas sjömans -skalden JohnMasefield (f. 1875, Englands nuvarande poet laureate efter Bridges), romantikern Walter de la Mare (f. 1873), samt John Drinkwater (f. 1882). Rupert Brooke (1887—1915) och James Elroy F le eker (1884—1915) dogo unga, innan deras poetiska begåvning nått sin fuRa utveckling. Bland efterkrigsgenerationen, som i regel utmärkes av samma intresse för experimenterande med nya former, som präglar den moderna romankonsten, märkas namn som T. S. Eliot (amerikan men bosatt i England, f. 1888), Wilfred Owen (1893—1918), EdwardThomas (1878—1917), Edmund Blunden, Siegfried Sassoon, Robert Graves (f. i895), Robert Nichols (f. 1893), Humbert Wolfe (f. 1885) och Edith Sitwell (f. o. 1895?). A. Km. L i 11.: »Cambridge history of English lite-rature», utg. av A. W. Ward & A. R. Waller (15 bd, 1907—27; med bibliografi till varje kapitel); E. Legouis & L. Cazamian, »Histoire de la littérature anglaise» (1924); H. Hecht & L. L. Schücking, »Die englische Literatur im Mittelaller» (1927) och B. Fehr, »Englische Lite- — 605 — — 606 —