ENGELSKA REGELN ratur des 19. und 20. Jahrhunderts» (1918), båda i »Handbuch der Literaturwissenschaft», utg. av O. Walzel, med utmärkta bibliografier; H. Williams, »Modern English writers: being a study of imaginative literature 1890—1914» (1918); A. Chevalley, »Le roman anglais de notre temps» (1921); A. Brunius, »Modern engelsk litteratur» (1923, i serien »Natur och kultur»; personliga intryck snarare än en systematisk översikt); R. E. Zachrisson, »Modern engelsk världsåskådning i litteraturens spegel» (1928; essayer över Hardy, Kipling etc). Engelska regeln, sjöv., se B r u 11 o t o n-n a g e. Engelska sjukan, se R a k i t i s. Engelska språket hör till den västgermanska grenen av den germanska språkfamiljen. Dess närmaste fränder äro frisiskan och lågtyskan. Under senare språkskeden har den i stor utsträckning upptagit franska och latinska element, men dess grammatiska byggnad står på inhemsk grund och gör den alltjämt till ett germanskt språk. Engelskan har i mycket gått sina egna vägar och kan betecknas som del minst urspungliga av de germanska språken. Dock har den bevarat ålderdomliga drag, som i flertalet av systerspråken uppgivits, ss. konsonanterna th (i think, this) och w, vilka i andra språk allmänt ersatts av t el. d, resp. v. Engelskans särulveckling sammanhänger med den isolering, som blev en följd av angelsaxer-nas utvandring till England (Britannien) på 400- och 500-talen (se Ängels axer). — Engelsk betyder eg. anglisk, liksom England betyder anglernas land. Redan i angelsaxisk tid började orden (angelsax. Englisc, Engla land) användas i nu gängse betydelse. Anglerna voro en av de talrikaste av de tre stammar, angler, saxare och jutar, som deltogo i utvandringen. Kelterna använda däremot saxisk som gemensamt namn på germanerna i England. I kymriska är Sais ordet för engelsman, Saesneg för engelsk, engelska språket. Engelskans kända historia börjar o. 700, allt ifrån vilken tid källorna flöda oavbrutet och rikligt. De äldsta bestå av urkunder (en och annan t. o. m. från senare hälften av 600-talet), glossor i latinska handskrifter, runinskrifter. Sannolikt stamma en del litterära alster från en ännu äldre tid, men de äro bevarade i senare avskrifter. Engelskans huvu perioder äro fornengelskan el. angelsaxiskan (till o. 1100), medelengelskan (o. 1100—o. 1500), nyengelskan (i England vanl. modern English). Gränserna mellan perioderna äro flytande. Vissa forskare förlägga övergången från medel- till nyengelska något tidigare. Fornengelskan (angelsaxiskan) står på ett ålderdomligt stadium, icke minst i sitt rikhaltiga ordförråd. Dess ljudlära har markerade särdrag, av vilka några dock återfinnas även i frisiskan. Den har stark benägenhet för difton-gisering av vokaler, en benägenhet, som gäller även senare språkstadier. Så svara ceorl, karl, heorot, hjort, heard, hård mot ty. Kerl, Hirsch, hart. Dock har germ. ai blivit a, ss. i bän, ben (jfr ty. Bein), Ett annat drag är förkärlek för palatala (främre) vokaler. Äldre a har vanl. blivit ce el. e (kort el. långt), ss. i cecer, åker, rædan, råda (el. ecer, redan), motsvarande ty. Acker, raten; au har blivit èa, ss. i hlèapan, löpa, motsvarande ty. laufen, isl. hlaupa. De gamla ändelsevokalerna äro vanl. oförsvagade, ss. i bindan, binda, wudu, ved. Konsonanterna ha föga förändrats; dock sker ofta palatalise-ring av k, g, ss. i gearn, garn, ceorl, karl (nu garn, churl), motsvarande ty. Garn, Kerl. Ordböjningen är ålderdomlig. Substantiven sönderfalla i talrika böjningsklasser, ung. som i isländska. — Forneng. är splittrad i en mängd sinsemellan ganska olika dialekter, fördelade i tre grupper, som motsvara de munarter, som talades av de tre huvudstammarna, näml, ang-liska (i n. och mellersta England), saxiska (i större delen av s. England) och jutiska, vanl. kallad kentiska (i Kent). De angliska delas i northumbriska (n. om Humber) och merciska. I de förra är n i slutet av ord vanl. bortfallet, ss. i nord, språk, alltså t. ex. binda mot övriga dialekters bindan. Av de saxiska är västsaxis-kan viktigast. På gr. av det västsaxiska rikets (Wessex’) poliliska ledarställning i senare angelsaxisk tid blev västsaxiskan t. o. m. ett riksspråk, som brukades även i andra delar av landet. Den tidiga poetiska litterat ren, vilken övervägande är förf, på angliskt område, är bevarad huvudsaki. i västsaxisk omskrift. Medelengelskan i dess klassiska form, ss. hos Chaucer, står på ett stadium, som mycket påminner om den moderna tyskan. Gamla ändelsevokaler ha försvagats till e, ss. i binde(n), wude. Diftongerna ha vanl. blivit enkla vokaler, ss. i hert, hard, lepen av angelsax. heorot, heard, hlèapan. Dock ha vissa nya diftonger utvecklats, t. ex. av eg, æg (ss. rein, saide av angelsax. regn, sægde). Adjektivet har plur. och bestämd form på -e (ss. strong, men stronge men). Substantivets böjning är t. o. m. mer förenklad än tyskans. Den vanliga ändeisen i gen. och plur. är -es. Plur. -es kommer av angelsax. -as, vilket motsvarar sv. -ar i maskuliner och hade ung. samma användning. Verbets böjning har mindre förändrats. Det moderna intryck medel-eng. gör i jämförelse med forneng. beror delvis på de förändringar stavningen, till dels på gr. av franskt inflytande, undergått. Så ersät- — 607 — — 608 —