ENGELSKA SPRÅKET tes angelsax. civ av qu (quik av angelsax. cwic), u för långt u av ou (hous av angelsax. hüs), f, där det betecknade v, av v (heven av angelsax. heofon), angelsax. c av c, k, ch (ss. i can, kin, child av angelsax. can, cyn, cild), utan att uttalet undergått motsvarande förändring. Mot slutet av medeleng. perioden bortfalla i allm. obetonade ändelsevokaler, och den för eng. karakteristiska enstavigheten uppkommer. Hand i hand med bortfallet av vokalerna går en ytterligare förenkling av ordböjningen, och kasusformer ersättas i allt större utsträckning av prepositionsuttryck. — De medeleng. dialekterna indelas efter delvis andra grunder än de forneng. Northumbriska och merciska gå alltmer isär, och man skiljer nu mellan nord-, mellan- (eng. Midland) och sydeng. dialekter. De nordeng. äro mest framskridna; bland dem utvecklar sig den skotska mer och mer till en grupp för sig. För nordeng. utmärkande är bl. a., att angelsax. ä kvarstår, medan det annars blir o, alltså nordeng. stan, sten, i andra dialekter ston. De mellan-eng. dialekterna sönderfalla i en ö. och en v. gren. Bland s. dialekter ha de östsaxiska särsk. intresse, då det gamla Londonspråket hörde till dem. — Under medeleng. tid utvecklade sig ett nytt riksspråk i st. f. det västsaxiska, som icke länge överlevde den normandiska erövringen. Det grundar sig å samtida Lon-donspråk. Men detta var icke det gamla östsaxiska Londonspråket, vilket bl. a. kännetecknades av e för angelsax. y, ä för angelsax. té (ss. hell, kulle, stråt, gata, för angelsax. hyll, strcéf). Under 1300-talet undergick Londonspråket en märklig omvandling, trol. beroende på förskjutningar i befolkningen, genom vilken den gamla dialekten ersattes av ett väsentligen mellaneng. språk. Alltså utträngas t. ex. hell, strat av hill, Street. Detta riksspråk finnes i Londonurkunder från senare delen av 1300-talet. Chaucer, född och uppfostrad i London, skrev ett språk, som står det gamla Londonspråket närmare. Londons vulgärspråk bevarar ännu vissa östsaxiska drag. Det nya riksspråket vann snart insteg som skriftspråk över hela landet, dock definitivt först i nyeng. tidens början. Även det bildade talspråket har länge stått, och står delvis ännu, under inflytande av ortsdialekterna. I Skottland utvecklade sig på skotska dialekternas grund ett särsk. skriftspråk, som starkt avvek från det eng. Även dit sträckte sig emellertid det eng. skriftspråkets inflytande, och efter unionen med England (1603) blev hög-eng. snart litteraturspråk i Skottland. Det skotska skriftspråket kvarlevde en tid i lokala urkunder o. d. Inom hembygdslitteraturen har Uppslagsbok. VIII. — 609 — 20 skotsk dialekt även i senare tid haft användning. Dennas främste representant är skalden Robert Burns (se denne). Under nyengelska tiden har språket gått vidare på de inslagna vägarna. Ordböjningen hade redan så starkt förenklats, att ytterligare förändringar blivit rätt obetydliga. Dock har inom verbets böjning större enhetlighet nåtts. Ännu på 1600- och 1700-talen rådde här åtskillig vacklan. I stället för rode, red, hette det ung. lika ofta rid, och jämte ridden, ridit, nyttjades ofta rid och rode. Liknande var det i många andra verb. Formen på -s ersätter den äldre ändeisen -th i 3 pers, sing. presens. Inom pronomina märkes, att formen its utvecklar sig och ersätter his som neulrum. Starkast äro förändringarna inom syntaxen. Bruken av hjälpverben (do, shall och ivill, can och may etc.) regleras enl. moderna lagar. Den omskrivna formen bestående av to be och presens particip (he was reading etc.), som i medeleng. är sällsynt, får en rik och skiftande användning. Gerundium (den substantiviska in^-formen) får sin slutliga utformning o. s. v. Eng. har nu en skenbart enkel byggnad, och den anses av många för ett lätt språk. Denna uppfattning är dock knappast riktig. — Uttalet har i medel- och nyeng. tid starkt förändrats. Nu är det normala uttalet av vokalerna vanl. ett annat än i andra språk. T. ex. a betecknar ofta ett e-ljud, e ett i-ljud, i en diftong (jfr hate, mete, ride). I en äldre tid uttalades ett a som a o. s. v. Den stora vokalförskjutningen började säkert före 1500, men har till stor del utspelats i nyeng. tid. Till o. 1700 uttalades t. ex. olika vokaler i meat och meet o. d. (e i meat, i i meet), och stavningen antyder det olika uttalet. Irländsk eng. uppehåller ännu skillnaden. I ord som dumb, full uttalades på 1500-talet samma vokal, den nu i full gängse. Det diftongiska uttalet i ord som hate, no har utvecklats i mycket sen tid. Konsonantljud ha ofta förstummats, ss. gh i light (förr uttalat som ty. Licht), l i calf, k i knot, w i ivrite o. s. v. Uttalsför-ändringarna ha icke alltid fått uttryck i ändrad stavning. Denna konservatism förklarar den eng. stavningens invecklade karaktär. En viss reaktion kan konstateras, i det stavningen ibland påverkat uttalet. Så har h i många franska ord, som herb, humble, där det förr var stumt, införts i uttalet. Detsamma gäller l i fault, vault (jfr fra. faute, voüte). I ord som boil, poison uttalades ännu på 1700-talet samma diftong som i bite, medan choice m. fl. hade en diftong oi. Denna har införts även i boil etc. Rörelser för en förenklad stavning ha rönt ringa anklang, och en radikal reform — 610 —