ENGELSKA SVETTEN skulle vålla praktiska olägenheter, då eng. har talrika s. k. hononymer, vilka nu ofta skiljas åt genom stavningen, ss. rite, right, write, wright el. road, rode, rowed. Eng. har rönt starkt inflytande från främmande språk. Egendomligt är, att keltiskt (brittiskt) inflytande alltid varit ringa. Dock äro talrika ortnamn brittiska, särsk. flodnamn (ss. Derwent, Thames) och namn på betydande orter (ss. Carlisle, Leeds, London, York). Latinets inflytande kan, om man frånser ett antal före utvandringen upptagna kulturord (ss. butter, cheese, mill, pound, wine), sägas börja med kristendomens införande på 600-talet. Talrika ord tillhörande kyrklig terminologi, men också andra, upptogos i angelsax. tid. Under medeltiden var latin allmänt skriftspråk. Med renässansen följde allt starkare latinstudium, och sedan dess ha klassiska språk dominerat eng. undervisning. Följden har blivit ett starkt latinskt inflytande, som gäller icke blott ordförrådet, utan även syntax och stil. — Ganska avsevärt är det nordiska inflytandet. Under delar av 800- och 900-talen var halva England ett nord, rike (Danelagen), och nord, språk måste länge ha talats i England. Ett minne härav äro de särsk. i Danelagen (se d. o.) talrika nord, ortnamnen, ss. namn på -by (Grimsby etc.), -beck, -fell. Många nord, ord ha upptagits, bl. a. flera av språkets allra viktigaste ord, t. ex. they, them, their, same, el. ord som get, give, lift, take, trust; egg, husband, law, leg, window; weak. Att antalet nord, lånord icke är större än det är, beror till stor del därpå, att det nord, och det eng. ordförrådet i stor utsträckning sammanföll. Vida starkare är det franska inflytandet, vilket var en följd av den normandiska erövringen (1066). Under de närmaste årh. efter denna var franskan det officiella språket och de högre klassernas språk i England. De franska orden i eng. äro ytterst talrika och ingalunda uteslutande mer el. mindre tekniska el. litterära ord. Många av språkets allra viktigaste ord äro franska. Även i senare tid har franskan övat inflytande på eng. Det är omöjligt att säkert åtskilja det franska och det latinska elementet. Det romanska elementet, som man gemensamt kan kalla det franska och det latinska elementet, i eng. är mycket starkt. Tillförlitliga beräkningar av förhållandet saknas, men säkert äro de romanska orden i eng. vida fler än de inhemska. Eng. ordförrådet öser alltså ur två huvudkällor, och detta förklarar dess oerhörda rikedom och förmåga att uttrycka de finaste betydelsenyanser. Eng. har en mängd s. k. synonymer, men mellan de väsentligen lik-betydande orden har utvecklat sig en viss skill nad åtminstone i stilistisk användning. Det romanska elementet är icke en död beståndsdel i ordförrådet. Romanska avledningselement äro i levande bruk och kunna fogas även till inhemska stammar (ss. -able i eatable, -ee i sendee). Utan tvivel har ordrikedomen vissa nackdelar. Felaktig användning av främmande ord är ingenstädes så vanlig som i eng., och det finnes t. o. m. ett särskilt ord härför (malapropism, efter Mrs Malaprop i Sheridans lustspel »The rivals). Vid nyare tidens början talades eng. endast på de brittiska öarna, enl. beräkning av o. 4 mill. människor. Vid slutet av 1600-talet anslås antalet till 8 å 9 mill. I början av 1900-talet hade antalet stigit till o. 150 mill. och kan nu beräknas till närmare 200 mill. Sannolikt kommer ökningen att fortgå. Av national-språken har eng. de största utsikterna att bli världsspråk. Naturligt nog har den väldiga expansionen medfört splittringstendenser. Man kan redan tala om amerikansk eng. som en särskild art av eng., vilken har framträdande särdrag i stavning, uttal, grammatik och framförallt i ordförråd och fraseologi (jfr Amerikanismer). Röster ha höjts i Amerika för att i språkligt avseende avklippa beroendet av England. Det är dock icke säkert, att dessa splittringstendenser komma att leda till en definitiv klyvning av språket i brittisk och amerikansk eng. Under senare år gör sig ett allt starkare inflytande från amerikansk eng. på brittisk gällande, och den stigande samfärdseln kan väntas komma att verka i utjämnande riktning. — Litt.: E. Sievers, »Angelsäch-sische Grammatik» (1882); U. Lindelöf, »Grunddragen af engelska språkets historiska ljud- och formlära» (1895); H. Poutsma, »A grammar of late modern English» (1904 ff.); O. Jespersen, »Growth and structure of the English language» (1905), »A modern English grammar» (1909 ff.); K. Luick, »Histori-sche Grammatik der englischen Sprache» (1914 ff.); E. Ekwall, »Historische neuenglische Laut- und Formenlehre» (1914, 2 Aufl. 1920); R. Jordan, »Handbuch der mittelenglischen Grammatik» (1925 ff.); C. Koch och K. Kärre, »Det engelska språket» (1927). Ekw. Engelska svetten, en häftigt påkommande infektionssjukdom, som yttrade sig bl. a. i en utomordentligt stark och långvarig svettning, förbunden med svår matthetskänsla, och som var till ytterlighet smittosam och med hög dödspro-cent. Den uppträdde första gången 1486 i England och senare vid flera olika tillfällen under 1500-talet. Särsk. unga personer i den kraftigaste åldern angrepos, och ganska ofta följde döden redan inom få tim. efter insjuknandet. — 611 — — 612 —