ENGELSK KONST Huvudnäringar äro åkerbruk och boskapsskötsel. I n. är befolkningen sammanträngd i den smala Nildalen. Däremot består landet mellan Blå och Vita Nilen liksom mellan dessa floder och Ätbara av synnerligen bördig jord. Genom spärrdammar över Blå Nilen och Ätbara anser man sig kunna bevattna dessa områden. Denna bevattning skall ske under vintern, då bomullen har sin vegetationsperiod i Sudan. Om sommaren skall vattnet släppas fram till Egypten, där bomullens växtperiod då infaller, över huvud behärska engelsmännen genom sin ställning i E. S. helt och hållet Egyptens för jordbruket oumbärliga vattentillförsel och kunna kväva dettas bomullskultur, samtidigt som de utveckla en omfattande sådan i E. S. De ha i själva verket redan åstadkommit en rikt givande bomullsodling i Kar-tum-området och även i östligaste Sudan, där de tagit i bruk en del bergsfloder, särsk. Ba-rabra-floden i dess nedersta lopp, innan den försvinner i ökensanden nedanför Tokar. I s. Sudan med dess nederbördsrika klimat be-drives bomullsodling utan konstbevattning. — Den viktigaste kommunikationsleden är Nilen, vars ångbåtstrafik dock måste kompletteras genom järnvägslinjer omkring de med forsar fyllda sträckorna. En annan ytterst betydelsefull järnvägslinje går från Ätbaras mynning till E. S:s hamnstad Port Sudan (29,314 inv. beräknas 1929) vid Röda havet. — Hela järnvägsnätets längd uppgick 1928 till 2,980 km. — Värdet av importen steg nämnda år till 118,9 mill. kr. och av exporten till 109,4 mill. kr. Den viktigaste utförselvaran var bomull, varav exporterades för 66,3 mill. kr., mera än hälften av totala exportvärdet. Därnäst i ordningen kommer gummiarabicum (13,5 mill. kr.), som utvinnes ur akasiaskogarna (Aca'cia verek). — Litt.: A. Chapman, »Savage Sudan» (1921); P. F. Martin, »The Sudan in evolution» (s. å.); A. R. Dugmore, »The vast Sudan» (1924); J. G. Millais, »Far away up the Nile» (s. å.). J.F Engelsk konst. Den kristna konst, som från slutet av 500-talet uppväxte på de Brittiska öarna, torde i någon mån ha utgått från romarnas byggnadsverksamhet, varav ännu några rester — mestadels försvarsmurar och nyttig-hetsbyggnader — kvarstå i England. Men annars var den inhemska, keltiska konsten av största betydelsen. Från Irland utgick, även till fastlandet, en livlig missionsverksamhet; den därmed följande byggnadskonsten fick emellertid namnet opus scotorum (jfr Schottenkir-chen i Tyskland). Träkonstruktionen var här den ursprungliga med stavverk, liksom i Skandinavien, och denna bibehölls även under följande tid (Greensted). Trätak, med synliga bjäl kar el. ock bräder, hopfogade i valvform, förekomma i den eng. byggnadskonsten med rikt snidverk samt målning, under hela medeltiden och även i nyare tid. Kelterna byggde också kyrkor av sten med runda vakttorn, och sådana förekomma även någon gång hos angel-saxerna, för vilkas kyrkliga byggnadskonst dock det fyrkantiga mittornet blev mera betecknande. Dessa uppförde sina mindre kyrkor i enkel lådform med absid. Den raka koravslutningen är dock även förekommande. Större kyrkor fingo en treskeppig basilikal form. S:t Martin i Canterbury är ett tidigt ex. Från 800-talet blir arkitekturen rikare, det yttre prydes av lisener, kolonetter m. m.; bekanta prov äro kyrkorna i Earls Barton och Bradford-on-Avon. Figurreliefer i sten äro sällsynta (ex. i Chichester). Märkliga äro i Storbritannien, liksom Irland, de höga minneskor-sen, prydda av reliefer; mest berömt är det i Ruthwell, Skottland. Från den iriska konsten utgår också bokmåleriet i England (se I r i s k konst och Miniatyr); bandverk och glänsande kolorit äro också utmärkande för angel-saxernas illustrationskonst. Klostret Lindisfarne i Northumberland blev dess förnämsta centrum. Från kontinenten upptogs den (ofta färg-tonade) pennteckningen. Under den senare angelsaxiska tiden blir Winchesterskolan ledande på detta område, och därifrån utgår även en påverkan till Skandinavien. Den stora romanska konsten infördes i England av normanderna från 1000-talets sista tredjedel, men den kontinentala katedralstilen modifierades genom beröringen med den angelsaxiska konsten. Katedralerna byggas med långa församlingsrum, rymliga kryptor, kraftiga mittorn, tvärskepp med utskjutande kors-flyglar samt långa, rakt avslutade kor. över sidoskeppen anläggas emporer, som öppna sig med triforier åt mittskeppen, och kyrkans nedre väggar prydas av arkatur. Pelarna äro runda el. sammansatta. Ornamentiken är övervägande geometrisk (ss. även i Normandie), med sicksackformer, rollebillets o. d. S:t Johns kapell i Londons Tower anses som det äldsta provet av normandisk byggnadskonst i England. I London och Cambridge förekomma även rundkyrkor. Katedraler med övervägande normandisk prägel finna vi i Norwich, Dur-ham, Peterborough, Rochester. Ä/en i mindre kyrkor kan ornamentiken vara överflödande rik (Iffley vid Oxford). Efter en kort övergångstid införes gotiken i England under 1100-talets sista fjärdedel (se Canterbury). Men också denna stil får redan tidigt en nationell utprägling (se Early English) jned betoning av den horisontala linjen, ofta med två — 615 — — 616 —