ENGELSK KONST tvärskepp samt vid koret åt ö.) ett »Lady chapel», även detta rakt avslutat. Fönstren — ofta i grupper, särdeles stora å västfasaden — ha smala, lansettformiga bågar, varav stilen stundom kallats lancet style. Pelare och valv (med ribbor) få allt rikare indelning. Västfasaden prydes vanl. av två mindre torn. Jämte katedralerna i Salisbury, Wells samt korpartiet i Lincoln m. fl. ombyggdes vid 1200-talets mitt Westminster abbey i London, där åter det franska inflytandet gör sig starkt gällande. Mot nämda årh:s slut blir dekorationen allt rikare (se Decorated style), fönstren bli bredare och få rosverk med flam-former, valven indelas nätlikt, portalerna prydas av statyer — de förnämsta i Wells och Exeter; präktiga gravbyggnader uppföras (t. ex. över Edvard II i York), likaså eleganta kapitelhus, vilka redan under föregående period särskilt utbyggts med central grundplan. Från 1400-talet inträder sengotiken, som visar nya drag, t. ex. i fönsterindelning och övrig dekoration, där ett gallerartat stavverk användes — därav namnet perpendicular style —, samt i valvkonstruktionen, som nästan synes upplöst i droppstensbildningar med parasoll- el. solfjäderform (solfjädersvalv). Bågarna bli köl-formiga el. t. o. m. åsneryggsformiga; därav framgår den s,. k. Tudorbågen med flack kölform el. intryckt spetsbåge. Katedralen i Winchester, delvis också den i Gloucester, ge ex. på den tidigare perpendikulära stilen, Henrik VH:s kapell vid Westminster abbey, London, på den s. k. tudorstilen. Flera katedraler fingo nu ståtliga torn, och i co/Zepe-byggna-derna i Oxford och Cambridge tillkommo sirliga hallar och kapell; mest ryktbart är kapellet vid King’s college i den senare staden. S:t Mary’s college i Winchester samt Eaton hall kunna också nämnas jämte bankettsalen i Guild hall, London, med snidat trätak, samt Westminster hall, London. Utanför städerna reste sig ståtliga slott, t. ex. Windsor castle samt (på 1500-talet) Hampton court m. fl. (se Elisabetstil). Från gotiken bibehöllo sig flera drag ännu under 1600-talet, krenele-rade murar, tillspetsade profiler m. m. I den eng. lantbyggnadskonsten har gotikens resning aldrig försvunnit; till de branta taken sluta sig dekorativt uppbyggda skorstenar. Korsvirket hade under 1500-talet en blomstringstid i England; i London kvarstå några hus i denna teknik och än flera i Chester. — Jämte den arkitektoniska skulpturen framträdde bildhuggeriet särsk. i gravskulpturen fr. o. m. 1200-talet i praktfulla monument i Winchester, Canterbury och Westminster abbey, samt vidare i de verk, som utfördes av den s. k. Purbeckskolan (arbetande med musselkalksten från Purbeck, Dorsetshire). En utmärkt metallkonst framträdde ända från 1200-talet; dess förnämsta arbeten äro gravvårdarna över Henrik III och drottning Eleonora i Westminster abbey, båda av W. Torrell. Ett särsk. för England utmärkande material är alabastern, varav praktfulla gravvårdar med realistiskt målade gestalter utfördes, och som brukades ännu under 1500-talet; åtskilliga arbeten i detta material blevo även exporterade till utlandet. Monumentalmåleriet synes i England icke ha vunnit samma omfattning och utbredning som på kontinenten el. i Skandinavien. Däremot stod där bokmåleriet särdeles högt även efter den normandiska erövringen. Beröringen med utlandet blev nu än livligare, och inflytanden från Frankrike, Burgund och Nederländerna gjorde sig efter hand gällande; men självständiga uppslag och betydande målarskolor framträdde även i England. En sådan målarskola var under 1100- och 1200-talen klostret S :t Albans vid London; något senare framträdde klosterskolan i Norfolk-Suffolk. Ett stort namn vann vid 1200-talets slut den engelske munken Mathias av Paris, vars färglagda pennteckningar (»Historia Anglorum» m. fl. i British museum, London) också fingo betydelse för tavelmåleriet både i England och i utlandet, särsk. i Norge. F. ö. finnas få rester av detta måleri i England; något mera av glasmåleri (särsk. i katedralen i York) samt av textilkonst (vackra prov i Victoria and Albert museum, London). Inom den sistnämnda konsten blev från 1100-talet opus anglicanum (ett slags sömnad) särsk. berömt. Tudorstilen, som härskade under 1500-talets förra del, upptog drag ifrån kontinentens, särsk. Italiens, renässans. Så än mera Elisa-betstilen, som försökte sammansmälta den traditionella gotiken med den klassiska formgivningen. Redan tidigt inkallades dekoratörer från Italien, snart också från Tyskland och Nederländerna. Den italienska renässansen segrade i England med Palladios byggnadsstil, som infördes av Inigo Jones, skaparen av Whitehalls bankettbyggnad (1619 ff.); denna stil lever kvar ännu under 1700-talet, ombil-dad till en modifierad barock. Den eng. barockens förnämste byggmästare blev C. Wren, vilken återuppbyggde 53 kyrkor i London, som härjats av branden 1666; hans mästerverk var S:t Paulskatedralen. Också i slottsbyggnads-konsten gjorde sig den italienska barocken gällande i England; främst står Blenheim house, uppfört av J. Vanbrugh 1715. Den måttfulla hovbarocken i England med praktfulla bekväma interiörer har blivit kallad Queen Anne- — 617 — — 618 —