ENGELSK KONST style. I möbelkonsten upptogus under 1700-talet drag från Nederländerna och från Kina; lättheten och elegansen i den franska rokokon röner också efterföljd, utan att dess bisarra överdrifter upptagas. Chippendale (se denne) blir först tongivande, sedan Sheraton, därefter bröderna R. och J. Adam, vilka senare bygga sina interiörer i mer klassicerande riktning. Den äldre klassicismens stränga trädgårds-system blir i England från 1700-talets mitt ersatt av en närmare till naturen sig slutande parkanläggning, med slingrande gångar och pittoreska avbrott (se Engelsk trädgårds-stil); målsmännen härför blevo de f. ö. som arkitekter i barockens anda framträdande W. Kent och W. Chambers. Den sistnämnde byggde i grekisk klassicism Somersethouse. Intresset för denna klassicism hade i England väckts genom utgrävningarna i den antika konstens länder. Nu uppfördes t. ex. Bank of England i London av J. Soane. Det ståtligaste byggnadsverket i denna nyklassiska anda, som härskade fram till 1800-talets mitt, blev Bri-tish museum (se d. o.). Den engelska gotiken, som aldrig varit helt ur spelet, återuppväcktes mot 1700-talets slut av H. Walpole. Under 1800-talets romantiska period upptogs denna stil till storartade byggnadsverk; det förnämsta blev parlamentshuset i London (se C. B a r r y och Byggnadskonst). Det nationellt engelska i byggnadskonsten befordrades också mäktigt av J. Ruskin och andra representanter för konsthantverkets pånyttfödelse (se nedan). Under de senare årtiondena blev tidskr. »The Studio» ledande. Intresset riktade sig i sht på uppförandet av villor och lanthus. Som arkitekt gick Norman Shaw i spetsen. Senare framträdde Voysey m. fl. För monumentalbyggnader har den palladianska stilen alltjämt kommit till användning. 1 England har också tidigt industrialismen förberett den modernaste utvecklingen (med armerad betong etc., se Byggnads-konst, sp. 472); som en inledande företeelse på detta område står Kristallpalatset i London, uppfört av J. Paxton till utställningen 1851. Bildhuggarkonsten har även i nyare tid i England intagit en mera underordnad plats; det eng. kynnet har icke befordrat originella skapelser på detta område. Under 1500-talet fick italienaren P. Torrigiano här stora uppdrag, under 1600-talet C. G. Cibber från Flens-burg o. s. v. Bland de mera framstående inhemska arbetena märkes monumentet över Jakob II (i S:t James park, London) av Grim-ling Gibbons 1680. Först med nyklassicismen blir skulpturen i England mera betydande. Nu framträdde J. Flaxman och H. Foley, F. Chantrey m. fl.-. Canovas stil var tongivande. En lärjunge till Thorvaldsen var A. Stevens, framstående genom sina bildverks dekorativa hållning. Inom det monumentala området uppträdde E. H. Bailey (Nelsonmonumentet vid Trafalgar square, London), H. Tornycroft m. fl. Genom J. Dalou, som blev lärare vid South Kensington-skolan i London, infördes den formsköna franska realismen. Under 1900-talet har emellertid även expressionismen fått målsmän i England; ss. märkesmän framstå här Frank Dobson och J. Epstein. Även inom målarkonsten måste man länge i England anlita utländska krafter. H. Holbein är under 1500-talet det förnämsta namnet, A. van Dyck under 1600-talet; i sht verkade här nederländska porträttmålare, ss. Peter Lely m. fl., även tysken G. Kneller samt svenskarna M. Dahl och H. Hysing; längre fram märkas bland den eng. konstens ledare J. H. Füssli från Schweitz och vid 1800-talets slut L. Alma-Tadema från Holland. Endast inom miniatyrmåleriet åstadkommo engelsmännen tidigt utmärkta arbeten; här framstå under 1600-talet N. Hilliard, I. och P. Oliver, A. och S. Cooper (den förstn. även verksam i Sverige). Det stora måleriet fick i England en stark inhemsk ställning först vid 1700-talets mitt. W. Hogarth är det första stora namnet; han var också verksam som grafisk konstnär. Porträttkonsten och landskapskonsten ha företrädesvis omhuldats. J. Reynolds blev det förnämsta namnet under 1700-talets senare del, länge ledare för den 1768 bildade konstakad. i London. Hopner, Opie, Romney, Raeburn (verksam i Skottland) och Beechey äro de förnämsta efterföljarna som porträttmålare, jämte Gainsborough. Den senare samt R. Willson inleda landskapsmåleriet. Båda riktningarna få stor betydelse för Sverige (Breda, Martin). Vid 1800-talets början gick även det eng. måleriet i klassicerande riktning, som leddes av den i Amerika födde B. West, länge Londonakad:s direktör. Porträttmåleriets traditioner fortsattes av T. Lawrence m. fl. Det än humoristiskt, än sentimentalt betonade genremåleriets mest bekanta namn blev D. Wilkie. Den eng. landskapskonsten bragtes till en ledarställning i Europa genom J. Crome, R. P. Bonington (huvudsaki. verksam i Frankrike) samt framförallt J. Constable och W. Turner; de gamla holländska landskapsmålarna å ena sidan, Claude Lorrain å den andra voro de förnämsta förutsättningarna. Constable blev grundläggare av friluftsmåleriet, Turner av ljusmåleriet. En mystiskt fantasifull riktning hade inslagits av W. Blake, vilken jämte G. F. Watts blev föregångare för de s. k. prerafaeliterna (se d.o.). — 619 — — 620 —