ENGELSK MUSIK I dessas »brödraskap», grundat vid 1800-talets mitt, blev skalden och konstnären D. G. Rossetti den centrala personen. Madox Brown, H. Hunt, J. E. Millais slöto sig till, något senare Burne-Jones, som konstnär den mest betydande. Det litterära innehållet, som alltid varit en tungt vägande faktor i det eng. måleriet, fördes av denna målarskola upp på ett högre plan. I mera hävdvunnen historisk riktning gick den produktive och populäre F. Leighton. Under 1800-talets sista årtionde har figurmåleriet i England uppehållits av H. Herkomer, T. Cal-deron, G. Clausen m. fl. I Edinburgh verkade bl. a. W. O. Orcardson. Särsk. omhuldat blev i England akvarellmåleriet. Redan 1805 hade grundats en Society of painters in water co-lours. På detta område framstodo längre fram J. R. Cozens, T. Girtin m. fl. Den franska impressionismen började vid 1800-talets slut få fast fot i England, varvid dock inflytande från Barbizonskolan även gjorde sig gällande; J. Whistler och J. Lavery (verksam i Glasgow) äro här de förnämsta namnen. Jämte den sistnämnde har amerikanen J. S. Sargent haft det förnämsta namnet som porträttmålare under de sista åren i England. Bokillustrationen, som under medeltiden stått så högt i England genom miniatyrmåleriet, fick en ny blomstring från 1700-talets mitt, denna gång i samband med grafikens uppsving. Det äldre koppar-sticksmaneret företräddes av Hogarth och Wol-lett. Genom italienaren F. Bartolozzi infördes det s. k. punktmaneret. Särdeles omtyckta blevo emellertid raderingar i ton och färg, mezzo-tint (»svartkonsten») och akvatint. Här framstodo bl. a. R. Earlom och J. R. Smitt. Under 1800-talets förra del uppbars den grafiska konsten av landskapsmålarna Grome, Constable, Turner m. fl., under dess senare del av bl. a. Whistler. Stålstick och litografi blevo också bragta till hög konstnärlighet i England, och träsnittet fick genom T. Bewick och hans efterföljare från 1700-talets slut en ny blomstring; för detta slags illustrationskonst arbetade sedan bröderna Dalziel m. fl. W. Crane blev vid 1800-talets slut både praktiskt och pedagogiskt en märkesman för teckningskonstens höjande. Men den största betydelsen för boktryck och illustrering fick W. Morris. Hans lärjunge F. Brangwyn, målare och etsare, är ett av den europeiska grafikens förnämsta namn i våra dagar. På detta område intar England nu en ledande ställning. Andra framstående eng. grafiker av den yngre generationen äro t. ex. den originelle A. W. Beardsley, M. Bone, W. Nicholson (träsnidare). Det eng. konsthantverket har i våra dagar också fått ett starkt uppsving på inhemsk grund. Väckelsen kom från Ruskin, som entusiastiskt verkade för hantverkets pånyttfödelse. Den store ledaren blev under 1800-talets senare del Morris; jämte Burne-Jones o. a. arbetade han för glasmåleriets återuppblomstring, för textilkonsten m. m., i sina interiörer upptog han drag från Englands medeltid och renässans, i mönstren t. ex. för tapeter också japanska motiv. Av konstindustriens arter ha f. ö. glasfabrikation samt särsk. keramik uppmuntrats i England; på sistn. område märkes stengodset från Etruriafabriken i Newcastle, som bär J. Wedgwoods namn, en alltjämt florerande keramik med figurer i vit relief på mörkare, ofta blå grund. Litt.: K. Uhde, »Baudenkmäler in Grossbri-tannien und Irland» (2 bd, 1891—94); R. Blom-field, »A history of renaissance architecture in E.» (2 bd, 1897); E. Prior, »A history of Gothic art in E.» (1900); C. Davenport, »Mezzo-tints» (1903); R. Muther, »Geschichte der eng-lischen Malerei» (s. å.); G. B. Brown, »The arts in early E.» (6 bd, 1903—30); H. M. Cun-dall, »A history of British watercolour pain-ting» (1908); W. Armstrong, »Art in Great Britain and Ireland» (1909); J. A. Gotth, »The growth of the English house, a short history of its architectural development from 1100— 1800» (s. å.), »Early renaissance architecture in E.» (2 bd, 1914); H. Lyell, »A bibliogra-phical list descriptive of Romano-British architectural remains in Great Britain» (1912); C. E. Power, »English mediæval architecture» (2 bd, s. å.); E. Prior & A. Gardner, »An account of mediæval figure-sculpture in E.» (s. å.); F. Bond, »An introduction to English church architecture from the llth to the 16th century» (2 bd, 1913); A. E. Richardson, »Monumental classic architecture in Great Britain» (1914); E. Millar, »La miniature anglaise au 10:e et 13:e siècle» (1926); T. Borenius & E. W. Tristram, »Eng-lische Malerei des Mittelalters» (1927); E. Wald-mann, »Englische Malerei» (s. å); K. Escher, »Englische Katedralen» (1929). E. W. Engelsk lakrits, se Lakritsrot. Engelsk musik. Englands stora insats i musikens historia har gjorts under äldre tider. Redan under medeltiden spelar England en roll i musikhistorien; ett av de berömdaste minnesmärkena av tidig flerstämmig musik är den engelska kanon »Sumer is icumen in» (1200-talets början), varmed raden av framstående kompositioner av engelsk härkomst inledes. Den förste store tonsättaren är John Dunstable (o. 1370—1453), vars musik jämte en rad samtida tonsättares verk (Stur-geon, Dammet, Cooke, Gyttering, Pycard, Typp) bildar inledningen till fastlandets medel — 621 — — 622 —-