ENGELSK RIDNING tida, mera betydande flerstämmiga tonkonst, i det att den engelska skolans musik här möter en strömning söderifrån (ars noua-konsten i Norditalien) och jämte denna bildar grundvalen för en av de största perioderna i tonkonstens historia: de fransk-belgiska skolornas produktion under tiden från o. 1400—1600. Dunstable-skolan odlar särsk. tonsättning av liturgiska texter (ss. led i mässan och motet-ter) och utgör härigenom ett betydelsefullt led i utvecklingen från den allra äldsta flerstämmiga musiken o. 1000 (vars musik likaledes var kyrkligt bestämd) till renässansens intensiva odlande av kyrklig musik. Sedan ledarskapet för en tid gått över till nederländarna, försvagas Englands musikaliska ställning, men redan på drottning Elisabets tid är den så befäst, att England vid denna tidpunkt hör till de mest framstående musiknationerna och upplever en glansperiod på tonkonstens område. Musiken är här dels vokalmusik, dels instrumentalmusik. Särsk. odlades med iver vir-ginalmusiken (virginal: en av pianots äldre former), inom vilket område särsk. variationen spelade en stor roll (variationer över folkvisor o<!h dansmelodier). På vokalmusikens område odlades särsk. madrigalen; man kan här tala om en engelsk madrigalskola, som jämte virginalmusiken nu åter får betydelse för kontinentens musikaliska konst, särsk. genom holländaren Sweelinck som mellanled mellan de engelska och de nordtyska kompositörerna. De mest kända engelska tonsättarna från denna tid äro Thomas Tallis (d. 1585), William Byrd (d. 1623), Thomas Morley (berömd även som teoretiker), John Dow land, John Wilbye, John Bennet, Orlando Gibbons (d. 1625), John B u 11 och Peter Philipps. Det musikaliska intresse, som utmärker Sha-kespearetidens England, har hållit sig oförsvagat ned genom tiderna, men har knappast någonsin senare alstrat så djupt originella konstnärspersonligheter med undantag av en enstaka, Henry Purcell (1658—95), som får betraktas som en sista utlöpare av den produktiva Elisabettiden och som höjer sig högt över alla andra samtida (Lawes, Locke, Humphrey, Croft o. a.). Purcell odlade ivrigt kyrkomusiken, men hans berömmelse härrör först och främst från hans musikdramatiska verk (musik till en rad skådespel, bl. a. några av Shakespeares, samt operan »Dido och Aeneas»), vilka höra till världsmusiklitteratu-rens bästa och med fullt berättigande förskaffat honom namn som Englands största tonsättare. Första hälften av 1700-talet är präglad av Händeis musik (operor och oratorier); men ss. tysk hör Händel icke till e. m:s historia i strängare mening. Trots ett mycket betydande intresse för musik (upprättandet av musikaliska inst. och framkomsten av stora musikhistorska verk) har England intet ton-sättarnamn av rang att uppvisa från denna tid. En kort tid tycktes den engelska operan vilja ta ett visst uppsving (Thomas Arne, »Rule Britannia»:s kompositör), men varken det utgående 1700-talet el. början av 1800-talet kom att prestera något värdefullt; från denna tid kunna dock nämnas John Field (d. 1837), som med sina nocturner blev förebild för Chopin, och William Sterndale Bennet (d. 1875), vars stil är nära knuten till Mendelssohns. Samma torftighet i musikaliskt hänseende präglar också det nyare England, vars musikernamn icke, på få undantag när, ha förmått göra sig internationellt gällande; nämnas böra Sullivan, Parry, Standford, Cyril Scott, Vaughan Williams, Delius, Granville B a n-t o c k, Boughton, Gustav Holst, Hol-b r o o k e, Elgar och Arnold Bax. — Litt.: W. Nagel, »Geschichte der Musik in England» (2 bd, 1894—97); A. Fuller Maitland, »English music in the 19th century» (1902); C. A. Harris, »The story of British music» (1921). E. A. Engelsk ridning, ridsätt, varvid ryttaren under trav genom ett ökat stöd av knäna och i stigbyglarna samt genom hästens rörelser lyftes upp ur sadeln för vartannat steg. Ändamålet med e. r., som även kallas lättridning, är att skona häst och ryttare från halva antalet stötar. E. r. användes numera nästan alltid vid ridning i trav utomhus. S. C-r. Engelsk senap, se Senap. Engelsk setter, se Hundraser. Engelsk-svenska kulturfonden, se A n g 1 o-Swedish litterary foundation. Engelskt blått, benämning på berlinerblått och bergblått (se d. o.). Engelskt brunt, detsamma som bismarck-brunt (se d. o.). Engelsk teater. De miracle-plays, som från o. 1100 vid de kyrkliga högtiderna uppfördes av prästerna i kyrkorna och senare av hant-verksgillena på torgen, fingo snart profana mellanspel av lågkomisk art. Dessa interludes krävde yrkesmässig framställning, och ett skådespelarestånd uppstod, som också uppförde dem separat och småningom gav dem lustspelets form. Från o. 1400 uppfördes vid univ. och i skolorna allegoriska moral-plays och vid Henrik VHI:s hov mytologiska masks. Från o. 1550 ägde England en regelrätt dramatik, och den redan florerande teatern lades av — 623 — — 624 —