ENGELSK TEATER Henrik VIII under kontroll genom licens och * censur. 1572 påbjöd drottning Elisabet, att varje teatersällskap skulle ställas under någon hög herres beskydd, och anställde 1583 själv 12 skådespelare (The queeris plagers), bland dem den populäre komikern Richard Tarleton. 1572 förbjöd Londons råd för pestens skull alla skådespel på stadens mark och upprepade 1574 av religiösa skäl förbudet. Teatern, som förut varit hänvisad till värdshusens kringbyggda gårdar, började nu bygga egna hus omedelbart utanför citygränsen och på andra stranden av Themsen. De märkligaste av dessa Londons första fasta teatrar voro Theatre (1576), Curtain (1577), Rose (1592), Globe (1598), Fortune (1599) och Hope (1613), f. d. Beargarden. De voro utan tak över den framspringande scenen och parterren och kallades public playhouses till skillnad från de private playhouses, som inrymdes i vanliga hus och bland vilka Blackfriars (1596), Red bull (o. 1599) och Cockpit (o. 1615, från 1617 Phoenix) äro kända. Theatre och Blackfriars byggdes och leddes av James Burbage (d. 1597), Globe av hans båda söner, av vilka Richard B. var sin tids främste tragiske skådespelare. Det var på dessa teatrar Shakespeares skådespel första gången uppfördes. Rose och Fortune byggdes av Ph. Henslovve och leddes av hans svärson, den berömde skådespelaren Edward Alleyn. Bland Shakespeare-tidens skådespelare märkas f. ö. komikern William Kemp samt tragikerna Joseph Taylor och Nathaniel Field. Richard Burbage och hans sällskap hedrades av Jakob I med titeln The king’s men. 1642 förbjödos alla teaterföreställningar av parlamentet. Förbudet måste visserligen upprepas 1647 och 1648 men upprätthölls med stränghet under protektoratet. Sir William Davenant kringgick det från 1656 genom att i Rutland house i London spela opera. Karl II ville äga en hovteater och gav 1661 Sir Thomas Killigrew privilegium på Theatre royal, från 1663 i nybyggnad vid Drury lane. Hans sällskap fick titeln The king’s servants. Dess främsta krafter voro tragikern Hart, komikern Lacy samt damerna Hughes, den första kvinnan på eng. scen, och den vackra Nell Gwynn. Betydelsefullare blev The duke’s theatre, som Davenant med kungl. privilegium 1661 öppnade vid Lincoln Inn fields och där Thomas Betterton firade sina första triumfer. Han ledde från 1673 teatern, som 1671 flyttat in i sitt nya, modernt inredda hus vid Dorset garden och fått namn efter denna. Bland dess övriga konstnärer märkas den elegante Harris, komikern Nokes samt damerna Davies och senare Elisabeth Barry i tragedien och Anne Bracegirdle i komedien. 1682 gjorde Karl II ett försök att efter mönstret av Comédie fran^aise sammanslå de båda teatrarna till en hovteater i byggnaden vid Drury lane, men lämnade driften till ett a.-b., som fördärvade saken. 1695 upphävdes licens och censur, och Betterton i spetsen för några missnöjda kamrater öppnade sin egen New Theatre. 1720 tillkom Haymarket, till en början ss. operascen, och 1732 Covent garden. 1708 gjorde drottning Anna förgäves ett nytt försök att samla de bästa krafterna vid den kungl. scenen. Drury lane leddes från 1713 av skådespelarna Colley Cibber, Wilks och Barton Booth, och bland dess konstnärer märkas komikern Dogget samt damerna Mary Ann Porter i tragedien och Anne Oldfield i komedien. Något senare märkas ömsom på Covent garden och Drury lane James Quin och Charles Macklin. The licensing act av 1737, den direkta följden av en frispråkig politisk komedi av Henry Fielding, lade åter teatern under strängare kontroll. Drury lane tillkämpade sig under David Garrick från 1740-talet den ledande ställning, som den ända in på 1800-talet intog. Bland sceniska konstnärer o. 1750 märkas f. ö. tragikern Spränger Barry, komikerna Richard Yates och Henry Woodward samt damerna Hannah Pritchard och George Ann Bellamy i tragedien och Kitty Clive, Peg Woffington och Susannah Maria Cibber i komedien. Mot slutet av 1700-talet märkas Thomas King, William Smith, John Quick, John Henderson, John Palmer och John Bannister samt damerna Fanny Abinglon, Jane Pope, Dorolhea Jordan, Elizabeth Farren och Elizabeth Hartley. Sitt märke mot slutet av perioden och in på 1800-talet fick e. t. emellertid av syskonen John Kemble och Sarah Siddons. Romantikens stora namn på eng. scen var Edmund Kean; kring honom lyste under det tidigare 1800-talet George Frederick Cooke, Charles Kemble och hans dotter Fanny, Charles Young, William Macready, James Sheridan Knowles och Eliza O’Neil (Lady Becher), och stjärnorna o. 1850 voro Charles Kean, Charles Dillon, Helen Fancit och Ellen Tree. Under 1800-talets senare hälft blevo Sir Henry Irving och Ellen Terry centralgestalterna i eng. teaterliv, och o. 1900 var Sir Herbert Beerbohm-Tree det ledande namnet. Bland deras samtida märkas Sir Squire och Lady Marie Bancroft, Sir Charles Wyndham, Sir Johnston Forbes-Ro-bertson, Sir George Alexander, Sir Frank Benson, Lewis Waller, Arthur Bourchier, Sir John Martin Harvey, Lyn Harding, Marie Tempest, Beatrice Patrick-Campbell, Violet Vanbrough, Gertrude Kingston och Julia Neilson och från o. 1900 och fram till våra dagar Oscar Asche, Sir Henry Ainley, Basil Gill, Den — 625 — — 626 —