ENGELSK TRÄDGÅRDSSTIL Anläggningarna i engelsk stil vid Chiswick (omkr. år 1730). bestruken med en lösning av husbloss, försatt med socker och bensoetinktur. Användes för täckande av mindre sår. J. H. Engelskt rajgräs, från England överfört namn på renrepe, se Repesläktet. Engelsk trädgårdsstil utmärkes bl. a. av att träd och buskar planteras med naturalistisk gruppering, alltså icke längs raka linjer el. efter geometriskt mönster, samt att anläggningarna i sin helhet förete en viss oregelbundenhet, avsedd att dölja deras tillkomst som människoverk. Vägarna framdragas i mjuka kurvor, vågräta markytor undvikas, utsikts-linjer framdragas längs naturliga el. konstgjorda försänkningar i marken, dammar och kanaler efterlikna naturliga vattensamlingar el. bäckar o. s. v. Denna stil kallas också naturlig trädgårdsstil el. eng. parkstil. Upprinnelsen därtill kan sökas i det natursvärmeri, varåt åtskilliga eng. konstnärer, skalder och filosofer ägnade sig redan under 1700-talets förra del. De främsta representanterna för denna riktning voro Shaftesbury, Addison och Pope, vilka kritiserade den franska stilens förkonstlade trädgårdsanläggningar och som motsats till dessa prisade den av kulturen opåverkade naturens skönhet. Liksom man ansåg, att all konst borde söka att så troget som möjligt återge naturen, så borde också trädgårdsanläggningarna söka efterlikna denna. Framförallt borde trädgården ej instängas av murar el. häckar utan förbindas med landskapet och utgöra en förgrund till detta. Dessa principer utvecklades vidare av William Kent, som fann idealet för en trädgårds gestaltning i de samtida land-skapsmålarnas tavlor. Kent började snart anlägga trädgårdar, i vilka varje rak linje var bannlyst, och han fick en efterföljare i Lance-lot Brown, som från mitten av 1700-talet förde en fanatisk kamp mot den regelbundna träd-gårdsstilen. Han raserade en mängd framstående äldre trädgårdar i England för att ombilda dem till parker i den nya stilen. Arkitekten Sir William Chambers (se denne), som under sin tidigare anställning i ostindiska kompaniets tjänst haft tillfälle att lära känna den kinesiska trädgårdsstilen och starkt påverkats av denna, tillämpade en större omväxling i anläggningarna (t. ex. vid Kew garden) och införde i dem en mängd pittoreska element efter orientaliskt mönster, ss. pagoder, moskéer, ruiner o. s. v. Samtidigt började man att mera allmänt använda utländska trädslag i planteringarna. Ett väsentligt inflytande på smakutvecklingen utövades av Humphry Repton under slutet av 1700- och början av 1800-talet. Det är karakteristiskt, att han betecknade sig själv som landscape gardener, och han ägnade sig med iver åt vad man kallat naturförsköningskonst. Framstående representanter för e. t. under 1800-talet ha varit Edward Milner (se denne) och William Robinson. — I Frankrike fann — 629 — — 630 —