ENGESTRÖM slutl. lagman i Värmland, stammar den ättegren, som E. 7) tillhör. C. 1) Johan E., biskop (1699—1777), mag. 1723, adjunkt i fil. fak. 1729, prof, i österländska språk 1732, i teologi 1742, biskop 1748, allt i Lund. E. presiderade för icke mindre än 147 dispu-tationer, bl. a. en svit »Grammatica hebræa biblica». Ss. biskop bekämpade han pie-tister och herrnhuta-re och slöt sig vid riksdagarna (fr. o. m. 1751) till hattpartiet. C. V. J. 2) Jacob von E., den föregåendes son, ämbetsman, politiker (1735—1802), studerade i Lund, 1755 anställd i Kanslikollegium, 1762 kungl. sekreterare och efter utrikesresa presidentsekreterare i Kanslikollegium 1766, kansliråd 1776. E. tjänstgjorde ss. sekreterare i Sekreta utskottet vid riksdagen 1769/70, ss. t. f. landshövding i Uppsala län 1783—84. E., som tillhört hattpartiet, slöt sig under Gustav III till den adliga oppositionen och var vid riksdagen 1792 led. av Hemliga utskottet. E. häktades efter kungamordet och dömdes, ss. medveten om sammansvärjningen, till livstidsfängelse och förlust av adelskapet, vilket av hertig Karl mildrades till 3 års fästning och ämbetets förlust. E:s efterlämnade handskrifter av antikvariskt, numismatiskt och genealogiskt innehåll — även ett utkast (1791) till regeringsform, likartad frihetstidens — finnas i Kungl. bibi. C. V.J. 3) Gustaf von E., den föregåendes bror, kemist och mineralog (1738—1813), studerade under Brandt, Scheffer och Cronstedt samt gjorde (1760 och 1764) resor till Norge, England, Holland och Tyskland. 1770 utgavs i London en av E. utförd övers, av Cronstedts mineralogi. Till detta arbete fogade E. en redogörelse för de av Cronstedt utarbetade metoderna för analys medelst biåsröret, och denna avh., sedan övers, till sv. med titeln »Nyttan af blås-röret i mineralogien» (1773), blev det första arbetet i blåsrörskemi. E. blev 1756 auskul-tant i Bergskollegium, 1764 myntproberare, 1768 myntguardien, 1774 assessor i Bergskollegium och 1781 bergsråd. 1794 tog E. avsked från sin befattning som myntguardien och bodde sedan på sin egendom Vrå i Uppland. K. A. G. 4) J o h a n v o n E., den föregåendes bror, politiker (1743—1807), auskultant i Svea hovrätt 1760, e. o. kanslist i Krigsexp. 1762, pro tokollssekreterare där 1773. E. deltog ss. ivrig hatt alltifrån 1769/70 i riksdagarna och utskotten. Vid riksdagen 1778/79 ingav E. ett memorial om ny, humanare tjänstehjons-stadga. Redan vid denna riksdag opponerade han mot konungens envåldssträvanden, och vid 1786 års var han den kanske ivrigaste av adelsoppositionen och genomdrev ss. led. av Statsutskottet, att ständerna endast gingo med på 4 års bevillning. Före förenings- och säkerhetsaktens antagande 1789 fann man för gott alt, liksom vid revolutionen 1772, fängsla bl. a. E., som var led. av Hemliga utskottet; han frigavs först efter riksdagens slut, betraktades av konungen ss. personlig fiende och häktades efter kungamordet men und-slapp då med 1 års suspension från sin tjänst. E. var 1792—1800 fullmäktig i Riksgäldskon-toret, intog vid riksdagen 1800 en medlande ståndpunkt mellan regeringen och de radikala helsporrarna samt levde sina sista år i lantlig stillhet. E. var oförskräckt, redbar, oegennyttig, ehuru utpräglad partiman. Hans intressanta »Historiska anteckningar och bref» utgåvos (jämte biogr.) 1877 av E. V. Mon-tan. C. V. J. 5) L a r s v o n E., den föregåendes bror, friherre (1809), senare greve (1813), diplomat (1751—1826). Efler studier vid Lunds univ. ingick E. 1770 i Riksarkivet, där han 1773 avancerade till registrator, blev s. å. sekreterare i presidentskontoret, 1782 chargé d’affaires i Wien, 1787 i Warszawa, 1790 envoyé där, 1792 hovkansler, var från 1793 minister i London, 1798— 1803 i Berlin, blev 18/B och var statsminister för utrikes ärenden °lo s. å. — 1824; kansler för Lunds univ. 1810—24. — Under sin ungdom tillhörde E. liksom sina bröder adelsoppositionen mot Gustav III och slöt sig nära till hertig Karl, vars specielle gunstling han alltid förblev. Han visade sig som en ganska framstående diplomat och spelade särsk. under sin tjänstgöring i Polen en betydelsefull roll som av-styrkare av Gustav IH:s fantastiska planer på polska tronen. I Polen, där hans livslånga ovilja mot Ryssland och förkärlek för Frankrike grundlädes, knöt han intima personliga förbindelser och kom djupt in i landets inre förhållanden; 1790 gifte han sig med en dam ur — 633 — — 634 —