ENGLAND av skotska stammar; särsk. under Marcus Aurelius och vid tiden efter 200-talets mitt hemsöktes provinsen. Den gick dock i stort sett framåt såväl i andlig som materiell odling; städer växte upp — den viktigaste var huvudstaden (York) —, stora bergverk gåvo rikt utbyte, ett vitt förgrenat vägnät anlades. Redan under tiden efter 200-talets mitt hade E. emellertid att utstå anfall även av germaner, vilka över havet dit ledde sina plundringståg. För att råda bot på dem sände kejsar Diocle-tianus Carausius (se denne) till E., men denne lät utropa sig till kejsare, och E. utgjorde under honom och hans efterträdare Allectus ett eget rike. 296 införlivades det åter med romarriket. Under senare delen av 300-talet tilltogo anfallen av skotska stammar åter i styrka, och sedan under inflytande av politiska tilldragelser på kontinenten E. under 400-talets första årtionden blottats på romerska trupper, kom landet att gå egna vägar. Till bundsförvanter mot de från n. inträngande skotska stammarna, inkallade E:s invånare germaner i stort antal. Utvecklingen gick här på samma sätt som eljest i Europa: hjälptrupperna blevo härskare. Jorden kom åtm. till mycket stor del i germanernas ägo, och den politiska makten tillföll dem helt. Mer än i andra delar av det romerska riket tycks romarkulturen ha gått under i E. Endast v. Britannien, Wales, Cornwall och Cumberland, förblevo keltiska. De germanska stammar, vilka övertogo makten i E., tillhörde anglernas och saxarnas folk; de kallas senare med ett gemensamt namn angel-saxer. Alla ha ej kommit direkt från sina hemländer i n. v. Tyskland och v. Danmark. En del ha sannolikt tidigare varit bosatta vid prov. Galliens nordkust samt där varit utsatta för romersk påverkan. Härigenom har även i E. övergången från romersk till angelsaxisk tid varit något mjukare, än man förr ofta trodde. Den angelsax. tidens äldsta skede är i stort sett okänt. Först efter landets kristnande på 500-talet genom missionsverksamhet från Irland och Rom kunna vi se, hur förhållandena voro i E. Någon riksenhet fanns ej; E. var uppdelat i ett flertal varandra bekrigande konungariken, av vilka Kent, Sussex, Essex, Wes-sex, Ostangeln, Mercia och Northumberland voro de viktigaste (heptarkien). Rikena voro indelade i distrikt, shires, vart och ett styrt av en folkvald ealdorman. Kungens representant var gerèfa el. scirgerefa (senare sheriff). Dennes makt var dock ringa, över huvud var den kungl. myndigheten föga betydande och vilade på den hird av thegnas, varmed konungen omgav sig. Den politiska makten låg hos folkför samlingen av fria män; dessa indelades i två klasser, eorlas och ceorlas. De ständiga striderna mellan smårikena medförde i allt en förändring av E:s sociala och politiska förhållanden. Hirdväsendet utvecklades, och konungarna voro ivriga att runt omkr. skaffa sig nya thegner. Sådana tog han i stor utsträckning bland godsägarna, vilka härigenom gingo framåt i krigisk duglighet. Småbönderna ledo av krigen och gåvo sin jord till en godsägare, blevo hans arrendatorer och er-höllo i gengäld hans skydd; bönderna blevo hlafetan (brödätare), godsägaren-herren blev hläford (lord, »brödherre»). Också inom frimännens led började man urskilja nya klasser: lägst stodo ceorlas, högst de krigiska godsägarna, ofta på gr. av sitt medlemskap av den kungl. hirden kallade thegnas. De sistn:s sammankomst witanagemöte kom att ersätta den gamla folkförsamlingen ss. politisk maktfaktor. De ständiga striderna mellan rikena banade även i annat avseende väg för en ny tid; dugliga krigarkonungar underlade sig mer än ett rike och ett slags överkungadöme utvecklades (se B r e t w a 1 d a). 829 lyckades konung Egbert av Wessex göra sig till herre över alla rikena; från s. å. brukar man räkna med ett enat E. Redan då hade emellertid de för E:s kommande historia så betydelsefulla vikingatågen (se d. o.) börjat. De tillväxte i styrka under 800-talet, och genom 12-årskriget (866—878) erhöll vikingahövdingen Gudrum under namn av Ethelstan hela n. ö. England ö. om linjen London—Chester (Danelagen, se d. o.). 900-talet präglas alltigenom av strider mellan an-gelsaxerna under konungarna Alfred, Edvard I, Ethelstan och Edgar (se dessa) samt Dane-lagens bebyggare o. a. nordbor; de ledde till att 'Danelagen återigen införlivades med E., som under kung Edgar t. o. m. kunde lägga under sig keltiskt område. Under Ethelred kom emellertid bakslaget; vikingatågen tilltogo i styrka, och ss. deras ledare uppträdde den danske konungen Sven Tveskägg (se denne). 1013 var han herre över hela E., och Ethelred måste fly till utlandet. Svens död 1014 möjliggjorde väl för Ethelred att än en gång bli E:s kung, men hans son Edmund Järnsida, som 1016 blev hans efterträdare, led nederlag mot Svens son Knut, som genom segern vid Assandun och efter Edmunds död blev ensam konung över E. Ss. sådan höll han sig till sin död 1035; hans närmaste efterträdare voro sönerna Harald Harfot (1035—40) och Harde-knut (1040—42). Efter Hardeknuts död upplöstes unionen med Danmark, då Ethelreds son Edvard Confessor valdes till E:s kung — 639 — — 640 —