ENGLAND De verkliga ledarna av landets öden blevo emellertid inom kort Godwin jarl (se denne) och hans son Harald Godwinsson. De framträdde ss. ledare för en nationell angelsaxisk reaktion mot nordborna och normannerna, vilka börjat intressera sig för eng. politik och under Edvard Confessors första regeringsår nått ett visst inflytande. Efter Edvards död blev Harald Godwinsson 1066 hans efterträdare, men han måste s. å. utkämpa två drabbningar mot andra maktkrävare; den första vid Stanford bridge mot Norges konung Harald Hårdråde slutade med eng. seger, den andra var det skickelsedigra slaget vid Hastings, i vilket Harald förlorade livet och varigenom Normandies hertig Vilhelm Erövraren blev konung över E. B. 1 0 6 6—1 48 5. Vilhelm Erövraren (1066—87) gjorde sig efter hand till herre över hela E. och tvingade även Skottland att hylla sig. Erövringen medförde, att det normandiska elementet blev det förhärskande inom aristokratien och kyrkan, medan de lägre klasserna berördes mindre därav. Vilhelm var en kraftfull regent, som visste att hävda sin makt gentemot de motspänstiga normandiska baronerna. Under honom genomfördes fullt läns-väsendet, som tidigare vunnit insteg i E., men i motsats till på kontinenten fingo ej blott de stora kronvasallerna utan även deras undervasaller avge länsed till konungen, varigenom dennes makt stärktes betydligt. Om Vilhelms omsorger för finansernas förbättring vittnar »Domesday-bok» (se d. o.), som 1085—86 upp-lades av honom. Det lokala självstyret fick bestå, medan den gamla skrankan mot kungamakten, witanagemöte, trängdes tillbaka och ersattes med ett av konungen godtyckligt utvalt och sammankallat länsråd. Vilhelm hade till sin efterträdare i E. utsett Vilhelm R u-fus (1087—1100), sin 2:e son, medan den äldste, Robert, erhöll Normandie. Då baronerna under biskop Odo av Bayeux reste sig till Roberts förmån, sökte och erhöll Vilhelm folkets hjälp mot löften om lindrade skatter och lagar. Han kuvade nu de upproriska men höll ej sina givna löften utan regerade i hög grad despotiskt. Han efterträddes av Henrik I (1100—35), Vilhelm Erövrarens 3:e son, som var en duglig regent och särsk. gjorde sig förtjänt om rättsväsendet och finanserna. Mot baronerna sökte han folkets stöd, som han gav dess första frihetsbrev (charte), och upprätthöll med kraftig hand ordningen i riket. Ss. sin arvtagare hade han insatt dottern Matilda, g. m. Gottfrid Plantagenet av Anjou, men vid hans död uppträdde hans systerson Stefan av B lois (1135—54) ss. tronpretendent och Uppslagsbok. VIII. — 641 — 21 förde med understöd av Londons borgare ett långvarigt krig mot Matilda, tills en förlikning ingicks, enl. vilken Stefan erkände hennes son Henrik ss. tronföljare. Henrik II (1154—89), den förste eng. konungen av huset Plantagenet, fick med sin gemål, Eleonora av Akvitanien (se denna), hennes franska arvländer (Guienne, Gascogne och Poitou), till vilka han sedan förvärvade Bretagne. Under honom påbörjades från 1171 den eng. erövringen av Irland. I sin inre styrelse visade sig Henrik ss. en organisatör i stor stil. Under honom fick stormannaförsamlingen (curia regis) allt större betydelse ss. centrum för styrelsen. Henrik utbildade även den för E. så viktiga jury-inst. Då han sökte vidga sin makt över kyrkan och genom de s. k. Clarendon-artiklar-na av 1164 förvärvat ett vidsträckt inflytande på tillsättandet av prelaterna och det andliga domstolsväsendet (konungen, ej påven högsta appellationsforum), råkade han i en våldsam konflikt med sin förre förtrogne, Thomas Becket (se denne), som han gjort till ärkebiskop av Canterbury. Striden slöts 1170 genom att några hovmän mördade Becket; för att försona sig med påven måste då Henrik återtaga Clarendonartiklarna. Hans sista år upptogos av ideliga strider med sönerna, av vilka slutl. Rikard med bistånd av Filip August av Frankrike lyckades besegra fadern. Rikard Lejonhjärta (1189—99) låg nästan hela sin regering i krig utomlands; han var en av centralfigurerna i det 3:e korståget (1189—92) och föll under kampen mot sina normandiska, av Filip August understödda baroner. Johan »utan land» (1199—1216), hans broder, var en trolös tyrann, som genom sin despotiska styrelse råkade i strid med alla sina undersåtar. Sin brorson, Artur av Bretagne, som han undanträngt från tronen, lät han antagl. mörda, då denne efter ett upprorsförsök föll i Johans våld 1203. Hans franska besittningar erövrades av Filip August. Då Johan ej ville erkänna den av Innocentius III utnämnde ärkebiskopen av Canterbury, Stephen Langton, blev han bannlyst, och domens verkställande överlämnades åt Filip August. Johan föll då till föga, erkände påven ss. sin länsherre och betalade honom årlig tribut. Hans fiender i E. reste sig emellertid mot honom med Langton i spetsen och tvingade honom 1216 på ängen Runny-mede att underskriva den berömda »Magna charta« (se d. o.). Länge ansett ss. ett den eng. folkfrihetens palladium, torde detta frihetsbrev snarare böra betraktas ss. ett i första hand aristokratiens fördel tillgodoseende akt-stvcke, även om det ock i viss utsträckning — 642 —