ENGLAND tillvaratog de lägre klassernas intressen. Då Johan redan s. å. förmådde påven att förklara Magna charta ogiltig, reste sig baronerna och kallade Filip August till hjälp. Vid Johans samtidigt timade död uppsatte stormännen på tronen hans son Henrik III (1216—72). Denne visade sig, sedan han 1227 själv övertagit regeringen, ss. en oduglig regent, helt ledd av sina franska gunstlingar. Hans usla styrelse framkallade uppror, och 1258 måste han bekräfta de s. k. Oxfordprovisionerna, varigenom han ställdes i fullst. beroende av stormännen. Ett nytt uppror, som utbröt 1261 under ledning av Simon av Montfort, slutade med att Henrik och hans son Edvard togos till fånga i slaget vid Lewes 1264. Följ, år lät Montfort sammankalla ett parlament, bestående ej blott av den högre aristokratien utan även av representanter för grevskapen och de större städerna (de s. k. commoners). Baronerna blevo dock snart oense, och 1265 föll Montfort i slaget vid Evesham mot Henriks son Edvard I (1272—1307), en kraftfull regent, som inlade stora förtjänster om rättsväsendet; under honom utvecklades alltmera det för den kommande utvecklingen så betydelsefulla lokala självstyret, varjämte han lade grunden till parlamentets maktställning genom att tilldela det ett visst inflytande på beskattningen. Hans utrikespolitik förskaffade E. Wales; däremot blev hans inblandning i striderna om den skotska kronan mellan Robert Bruce och John Baliol utan bestående resultat. Hans son Edvard II (1307—27) var faderns motsats, en maklig natur, som överlät styrelsen åt sina gunstlingar. Hans försök att underkuva Skottland slutade med nederlaget mot Bruce vid Bannockburn 1314. I E. rådde ständig oro, och slutl. reste sig hans gemål, Isabella, mot honom; på ett parlament 1327 måste han abdikera och mördades s. å. i fängelset. Hans efterträdare blev sonen Edvard III (1327—77). Denne var en tapper krigare, behärskad av sin tids riddarideal, men en medelmåttig fältherre och statsman. Huvudparten av hans regering upptogs av krig med Frankrike (det s. k. »Hundraårskriget», se d. o.), som i Skottland och Flandern understött Edvards fiender och på vars krona han gjorde anspråk efter den capetingiska ättens utslocknande 1328. Edvard vann till en början genom sin bättre armé och dugliga generaler stora framgångar (slagen vid Sluis 1340, Crécy 1346 och Poitiers 1356); i freden i Bré-tigny 1360 fick han avsäga sig sina anspråk på den franska kronan men behöll Akvitanien och Calais. Då kriget ånyo utbröt 1368, gingo de eng. besittningarna i Frankrike förlorade utom Calais. Under Edvards regering härjade digerdöden svårt i E.; den medförde sålunda en minskning i den arbetskraft, varmed godsägarna numera skötte sin jord, vilket i sin tur orsakade en kraftig stegring av arbetslönerna. Regeringen ingrep med maximilöner etc. för att lätta godsägarnas svåra läge men utan större framgång; oron steg bland de arbetande klasserna och utlöste en social kris under Edvards son och efterträdare Rikard II (1377—99). 1381 utbröt ett stort bondeuppror under ledning av Wat Tyler och John Bali, vilka hade livegenskapens avskaffande och nedsättning av de hårda skatterna på sitt program. Rikard uppträdde emellertid beslutsamt; Tyler blev mördad, och bönderna ned-slogos med vapenmakt. Under hans regering pågick även en häftig strid inom kyrkan mellan Wycliffe och hans anhängare, de s. k. lol-larderna (se d. o.), som angrepo påven och den rådande läran och en tid funno stöd i parlamentet. Då Rikard regerade alltmer des-potiskt, reste sig hans kusin, Henrik av Lan-caster, mot honom; han tvangs att abdikera 1398 och avled följ, år i fängelset. Henrik IV (1399—1413), den förste konungen av huset Lancaster, bragte genom sin kloka och kraftfulla styrelse lugn och ro i landet; mot lollarderna ingrep han med stränghet, då han behövde kyrkans stöd mot de upproriska stormännen. Henrik V (1413—22), hans son, var i likhet med fadern en duglig regent. Under honom började kriget mot Frankrike åter; han vann segern vid Azincourt 1415, erövrade stora delar av n. Frankrike samt tilltvang sig i freden i Troyes 1420 erkännande ss. arvinge till den franska kronan. Hans efterträdare var sonen Henrik VI (1422—61). Denne visade sig ss. vuxen (han var vid faderns död endast 9 mån.) svag och oduglig samt blev från 1453 fullt sinnessjuk. Under hans regering gick det engelska väldet i Frankrike med undantag av Calais förlorat. I E. uppblossade från 1455 det s. k. »rosornas krig» (se d. o.) mellan husen Lancaster och York, vilka i vapnet förde en röd, resp, vit ros. Henriks främste motståndare var Rikard av York, som uppträdde ss. tronpretendent; på hans egen sida var hans energiska gemål, Margareta av Anjou, den ledande. I slaget vid Wakefield 1460 föll Rikard, men hans son Edvard vann 1461 den avgörande segern vid Towton, varefter Margareta måste fly till Frankrike. Edvard IV (1461—83) fortsatte kampen mot Lancaster, till en början understödd av den mäktige earlen av Warwick (»kungamakaren»). Då denne sedermera övergått till modparten, måste Edvard lämna England, men återkom — 643 — — 644 —