ENGLAND 1471. I slagen vid Barnet, där Warwick fölL och Tewkesbury s. å besegrades Lancasters anhängare. Henrik VI och hans son, som fallit i Edvards våld, mördades på dennes order. Edvard efterträddes av sonen Edvard V (1483). Parlamentet förklarade dock denne oberättigad till kronan, därtill föranledd av Edvards farbror Rikard III (1483—85), som nu besteg tronen. Sedan han kallblodigt låtit mörda Edvard IV:s söner i Tower, utbröt under ledning av en avlägsen anförvant till kungahuset, Henrik Tudor, en resning, som i slaget vid Bosworth 1485 kröntes med fullst. seger. Rikard stupade själv i slaget. H. Bg. 1 4 85—1 60 3. Henrik VII (1485—1509), den förste härskaren av huset Tudor, vars ställning stärktes genom giftermål med Edvard IV:s dotter, återställde lugn och ordning i landet. Rosornas krig hade starkt decimerat den eng. adeln, vilket möjliggjorde uppkomsten av en stark kungamakt, och Henriks sparsamhet skaffade honom en välfylld skattkammare, varför han sällan behövde sammankalla parlamentet och kunde regera nästan enväldigt; under hans tid började åter E. att göra sin röst hörd i de kontinentala angelägenheterna. Hans verk fortsattes av sonen Henrik VIII (1509—47), en kraftnatur med stora anlag för despotism. I sin yttre politik leddes han till en början av sin rådgivare, kardinal Wolsey (se denne). Densamma var till att börja med betingad av motsättningen till Frankrike och dess allierade Skottland. Henrik angrep som medl. av den »Heliga ligan» (se d. o.) och som Karl V:s bundsförvant Frankrike men utan bestående resultat. Han svängde då om, ingick ss. medl. av ligan i Cognac 1526 och förklarade Karl V krig. I denna situation började hans äktenskapliga förhållanden att spela en stor roll i landets politik. För att besegla förbundet med Karl V hade han ingått äktenskap med Karls faster Katarina; nu önskade han få detta upplöst, påven vägrade sin medverkan, Henrik bröt fullständigt med Rom, och Wolsey, som misslyckats i att ordna affären, föll i onåd 1529. Andra män trädde fram ss. Henriks rådgivare, framför allt T. Cromwell (se denne), som jämte ärkebiskopen av Canterbury T. Cranmer ledde Henrik vidare på reformationens väg. 1531 förmåddes det eng. prästerskapet att erkänna konungen ss. kyrkans överhuvud; 1534 sanktionerade parlamentet detta, varigenom den eng. nationalkyrkan var ett faktum. Men även om man bröt definitivt med Rom, ändrades ej läran; över huvud var E:s ställning till katolicismen under Henriks tid ännu ganska osäker. En omfattande reduktion av klostergodsen igång sattes, som tillförde kronan fördubblade inkomster och även kom adeln till godo. Ett stort uppror, kallat »nådens pilgrimståg» (pil-grimage of grace), gjorde dock Henrik mera försiktig i sin kyrkopolitik. Cromwell, som ville driva honom längre härutinnan och sökte förmå honom att engagera sig till förmån för den tyska reformationen, störtades och avrättades 1540. Henrik förband sig 1543 åter med Karl V mot Frankrike och Skottland, men trots en del vunna framgångar ledde kriget ej till några bestående resultat. Av betydelse för framtiden blev Henriks verksamhet för upprättande av en eng. flotta. Han efterträddes av sonen Edvard VI (1547—53). Dennes förmyndare, hertigen av Somerset, och senare hertigen av Northumberland, hade under den sjuklige kungens regering den egentliga makten; båda brukade den för att utbygga och befästa reformationen. Av fruktan för katolsk reaktion — tronarvinge var Henrik VH:s och Katarinas dotter Maria, en fantitisk katolik — lät Edvard förmå sig att till sin efterträderska utse Northumberlands sonhustru, den med kungahuset befryndade Jane Grey. Hon blev verkligen vid Edvards död utropad till drottning mer måste efter 9 dagar avstå tronen till Maria (1553—58), 1554 g. m. Filip II av Spanien. En våldsam katolsk reaktion igångsattes, som kostade många protestanter livet — på 3 år avrättades 300 kättare, bl. a. Cranmer. Men Maria misslyckades i sin strävan att utrota protestantismen; även hennes utrikespolitik var olycklig; då hon av Filip förmåddes angripa Frankrike 1557, gick den sista av E:s franska besittningar, Calais, förlorad. Den »blodiga» Marias död hälsades av folket ss. en befrielse. Elisabet (1558—1603), dotter till Henrik VIII och Anna Boleyn, bråddes i mycket på fadern och förstod att omgiva sig med dugliga ministrar, ss. W. Cecil och T. Walsingham (se dessa). Av politiska skäl drevs hon att stödja protestantismen, då hon för katolikerna ss. Boleyns dotter var en bastard på tronen. Hon bröt den av Maria återställda förbindelsen med Rom; genom uniformitets- och supremati-akten av 1559 erhöll konungamakten det högsta inflytandet på kyrkan, som nu också erhöll sin slutgiltiga utformning på avgjort protestantisk grund {Book of common prayer, se d. o.). Elisabet uppträdde även utom E. som beskyddare av antikatolska strävanden och lämnade sålunda de skotska reformerta sitt stöd mot Maria Stuart. Vidare understödde hon de upproriska nederländarna mot Filip II, vars försök att erövra E. misslyckades genom »armadans» nederlag i Kanalen — 645 — — 646 —