ENGLAND den att införa katolicism och envälde avlägsnade dock snart även tones från honom. Då födelsen av en manlig tronarvinge 1688 grusade hoppet, att Jakob skulle efterträdas av sin protestantiska dotter Maria, g. m. Vilhelm III av Oranien, vände sig både tories och whigs till denne, som s. å. landsteg i E. Jakob flydde, och 1689 erkändes Vilhelm och Maria som Englands härskare, sedan de lovat godkänna den s. k. Bill of rights (se d. o.). S. å. erhöllo protestantiska sekter religionsfrihet. Med Vilhelm III (1689—1702) segrade konstitutionalismen i E. Konungens makt var dock ännu betydande, men Vilhelm intresserade sig mest för utrikespolitiken, där E. blev ledande i koalitionerna mot Frankrike, först under pfalziska kriget och sedan under spanska tronföljdskriget (se d. o.). Utvecklingen i det inre berodde mest på kampen mellan de två stora partierna, tories och whigs, båda aristokratiska men det förra ett rent godsägarparti, det senare även med starka handels- och industriintressen. Tories ville också bibehålla högkyrkans maktställning, whigs ville mera frihet för sekterna. Några större förändringar genomfördes ej, men näringslivet uppblomstrade, och Bank of England inrättades. Då varken Vilhelm el. hans svägerska, Anna Stuart, hade några arvingar, tillförsäkrades genom en lag 1701 den protestantiska hannoveranska ätten tronföljden. Under Anna (1702—14) framträdde parlamentets makt ännu mer. Den yttre politiken behärskades helt av kriget mot Frankrike. På det inre området var den viktigaste frågan den om en realunion med Skottland, vilken slutl. genomfördes 1707. P. S. E:s historia efter 1707 se Storbritannien, historia. Kyrkohistoria, se Anglikanska kyrkan. Rättsutveckling och rättsväsen. E:s rätt äger en bestämd särprägel, vars mest utmärkande drag är hävdande av individens rätt till självbestämmande. Den är resultatet av en sakta fortgående utveckling, vilar till stor del på äldre prejudikat och kännetecknas av stark bundenhet vid rättsarvet från fordom. Den äldsta (keltiska) befolkningen i E. och de romerska kolonisterna där ha ej satt några spår i E:s rätt. Dennas äldsta källor (bortsett från kyrkliga) äro rent germanska domas, påbud el. sedvänjor samlade av de angelsax. småkonungarna, minnen från en rå och våldsam tid, behandlande kreatursstölder, mord och misshandelsbrott med ingående, detaljerad värdesättning å olika kroppsskador. Domas föreligga från konungarna i Kent Ethelbert (o. 600), Hlödhere (o. 675), i Wessex Ina (o. 690). Offas av Mercia (o. 790) synas förlorade. Sedan Alfred den store (871—901) samlat landet, inledes en lagstiftning omfattande hela E., fortsatt av Ethelstan (924—40), Edgar (945—75) och Ethelred (978—1016). Under den sistnämnde föll E. i vikingarnas händer, och rättsväsendet kom i förvirring. Från de skandinaviska inkräktarna har E. upptagit många viktiga vardagsord i språket men, såvitt känt, icke några rättsidéer. Bl. a. har juryinstitutet icke, ss. stundom uppgives, lånats från den nord, nämnden. Ett nord, lån är däremot själva ordet lag, law. Ej ens den danskfödde Knut den stores (1016—35) lagstiftning är påverkad av nord, rätt. Det ovan behandlade angelsax. arvet utgör en av eng. rättens rötter. En annan källåder inflyter däri genom den normandiska erövringen av E., vilken tillförde en tydlig påverkan av frankisk el. nordfransk rätt, gjorde franskan till den kungl. överdomstolens språk och, enl. H. Brunner, bragte den normandiska undersökningsnämnden över till E. ss. jury. Från denna tid äro att nämna »Leges Henrici I» (o. 1118), ett uppkok på äldre lagar, samt främst den berömda skattläggnings- och jorda-boken »Domesday-book» (1083—86; se d. o.). Med Henrik I börjar också de stora juristernas tid. Domarna i konungens domstolar togo nu rättsutvecklingen i sina händer och skapade, delvis med tankar, som de inhämtat under ungdomsårens studier i romersk och kanonisk rätt, genom en under århundraden fortsatt sedvana den huvudgren av eng. rätt, som kallas common law (se d. o.). Bland dem, som uppbyggt denna märkas R. Granvilla, H. Walter, H. Bracton (se dessa). Under Edvard I (1272—1307) togo de egendomliga eng. rättsinstituten den form de sedan skulle bibehålla i årh. Starka hävdare av common law voro E. Coke (1552—1634) och Seldon (d. 1654). Bland senare jurister framträdde särsk. Blackstone och J. Bentham (se dessa). — Jämsides med common law började tidigt framväxa ej blott den biskopliga rättskipningen (ang. testamenten, äktenskapsmål) utan även de kungl. kanslerernas billighetsrätt, equity (se d. o.), vilken särsk. avgjorde frågor om stiftelser, jordköp och pantsättningar och med tiden skulle överflygla och i sig upptaga common law. Som en tredje art eng. rätt plägar sättas statued law, av konung och parlament gemensamt stadgade lagar. Nutida rättskipning i E. kännetecknas främst av lekmännens livliga deltagande däri, dels som jury, dels som fredsdomare. Den lägsta rättskipningen i såväl tviste- som brottmål handha-ves av grevskapens fredsdomare, justices of peace. Dessa bekläda oavlönade hedersuppdrag och utses på lordlöjtnantens förslag av lord — 651 — — 652 —-