ENVIG 1911 en folkresning mot italienarna i Tri-polis, störtade 1913 den fredsvänliga turkiska regeringen och återtog det under balkankrigen förlorade Adrianopel s. å. E. blev 1914 pascha och krigsminister och steg därefter hastigt i de militära graderna, så att han i okt. 1917 var förste divisionsgeneral. Utpräglad tyskvän, var E. den drivande kraften för Turkiets deltagande i kriget till förmån för Centralmakterna och själen i den turkiska krigföringen. Efter sammanbrottet flydde han i nov. 1918 till utlandet, utstöttes Vi 1919 som ovärdig ur turkiska armén och dömdes s. å. till döden. Efter ett uppehåll i Berlin tog han i juli 1920 sin tillflykt till Moskva, begav sig V» 1922 till Turkestan, där han ställde sig i spetsen för en upprorsrörelse mot Ryssland, stupade i närstrid med en överlägsen rysk styrka i närheten av Amudarja, där han av ryssarna begrovs under militära hedersbetygelser. — Litt.: A. Emin, »Die Türkei» (1918); G. Young, »Constantinople» (1926); H. Edib, »The Turkish ordeal» (1928); G. Jäschke & E. Pritsch, »Die Türkei seit dem Weltkriege» (1929). G.Rqt. Envig, tvekamp, en strid med vapen mellan 2 personer, man mot man. Hos fornger-manerna ett gammalt sätt att på privat väg slita tvister, utbildades e. el. tvekampen i Tyskland under medeltiden till ett mycket använt och i lag reglerat bevisningsmedel i rättegång, betraktades som en gudsdom (se d. o.) och användes särsk. vid klander av fälld dom el. gången ed. I Skandinavien förekom under forntiden utom det enkla e. en form därav, kallad holmgång (se d. o.), med noga bestämt ceremoniel. En avläggare av e. i nyare tid var bältespänningen (se d. o.) i Sveriges s. gränsprovinser. Av sent datum och utländsk upprinnelse är duellen (se d. o.). — Litt.: H. Fehr, »Der Zweikampf» (1908). E.K. Enviken, s:n i Falu n. tingslag, Kopparbergs län, n. n. ö. om Falun; 370,M kvkm., därav 348,26 land; 2,346 inv. (1931, 7 inv. pr kvkm.); Envikens kyrka. 10,Bi kvkm. odlad jord (1927; 3 % av landarealen), 263,28 kvkm. skogs- och hagmark. — Pastorat i Falu kontrakt, Västerås stift. T. Am. Enviro'nger [a'r)-] (fra. environs), nu blott skämtsamt: omgivning, omnejd. En vogue [ä vå'g] (fra.), i omlopp; i ropet, modernt. Envoi [ävpa'] (fra.), ett av växlande antal versrader bestående slutparti av vissa lyriska diktformer, framförallt balladen, vars syfte är att låta poemet i fråga utgöra en hyllning åt en viss person. H. E. Envoyé [ävpaje'] (fra.), sändebud, titel för beskickningschefer, tillhörande den andra i ordningen av de 4 rangklasser, i vilka sändebuden hos främmande makter uppdelas. Till samma klass räknas även vissa påvliga sändebud under namn av internuntier, medan en påv-lig nuntie är likställd med ambassadör och alltså tillhör högsta rangklassen. Titeln e. bäres f. n. av samtliga sv. ministrar i utlandet. Se Beskickning. J. E. N. Envälde, eg. ett styrelsesystem, där en person står i spetsen för staten och innehar sin ställning för livstid; e. blir då liktydigt med det från grekiskan stammande ordet »monarki», vars direkta övers, är e. i betydelsen oinskränkt monarki el. därmed jämförligt statsskick. J. E. N. Enyo', grek, myt., krigets och siaktningens gudinna, hos romarne Bellona (se d. o.). Enz, v.-biflod till Neckar, 112 km. lång, upprinner i n. Schwarzwald, mynnar vid Besig-heim. E. är fiskrik och användes som flottled. O. P. E'nzeli, persisk hamn vid Kaspiska havet, se R e s h t. E'nzio, konung av Sardinien (1220—72). Naturlig son till kejsar Fredrik II, blev han 1238 g. m. den sardinska furstinnan Adelasia och antog 1243 titeln konung av Sardinien. Sedan 1239 kejserlig generallegat i Italien, deltog han med stor tapperhet i faderns kamp mot påve-dömet och dess bundsförvanter. Han påbörjade erövringen av markgrevskapet Ancona och slog 1241 vid Meloria den genuesiska flottan. 1249 tillfångatogs han i slaget vid Fos-salta av bolognesarna och hölls av dem i fångenskap till sin död. Hans öde har poetiskt behandlats av flera, bl. a. K. A. Nicander i »Konung E.» (1827). — Litt.: J. Bühler, »Die Hohenstaufen» (1925). H.Bg. Enzooti', farsotartad sjukdom hos djur, vilken är bunden vid vissa trakter och betingad av särskilda ortförhållanden el. av särskilda där förekommande smittämnen. Sådana sjukdomar äro t. ex sommarsjuka, skravelsjuka, — 695 — — 696 —