ENZYM igelsjuka, elakartad katarralfeber och benskörhet. V. M-r. Enzy'm, ferment, katalytiskt verkande ämnen, vilka bildas av den levande cellen utan att dock till sin verksamhet vara beroende av cellens livsprocesser. På gr. av e:s utomordentligt labila byggnad och känslighet för olika kemiska ingrepp har det ännu ej lyckats att med säkerhet fastställa dessa ämnens kemiska natur. Ett sådant fastställande fordrar näml., att ämnet skall framställas i kemiskt ren form, och detta kan ej sägas i något fall med säkerhet ha lyckats. Kristalliniska preparat ha framställts av vissa e., t. ex. ureasen, som sönderdelar urinämne i kolsyra och ammoniak, men något bevis finnes ej, att dessa kristaller utgöras av e. i ren form. Den möjligheten föreligger, att produkten endast ut-göres av kristalliserande ämnen, höggradigt förorenade av det e., man sökt renframställa. En huvudsvårighet för e:s renframställning ligger näml, däri, att de så utomordentligt lätt adsorberas till kolloiders yta, vilket ger sig ett uttryck däruti, att de medfölja äggviteämnen vid dessas utfällning. Man har också länge ansett e. vara äggviteämnen. Den uppfattningen har också gjort sig gällande, att e. till sin natur skulle vara relativt enkelt uppbyggda ämnen, vilka för sin verksamhet dock oundgängligen måste vara adsorberade vid någon kolloids yta. I vissa fall har man tyckt sig kunna spåra andra beståndsdelar i e:s än äggviteämnen, t. ex. kolhydrat och nuklein-syrederivat. — Då man sålunda icke vid studiet av e. kan utgå från ämnena i ren form, kan man ej heller uppställa några absoluta värden på deras egenskaper och reaktioner. Hela e.-läran vilar i själva verket på relativa värden, uppkomna genom jämförelse av den verkan (aktivitet), som kan iakttagas mellan olika lösningar och under olika försöksom-ständigheter. I matsmältningsvätskorna förekomma e. i vattenlösning och kunna direkt studeras i dessa. Även urin och blod innehålla små mängder e. i lösning. Vävnader och organ innehålla även e.; dessa äro oftast bundna i cellernas inre (intracellulära e., endoenzym) och kunna härur extraheras med olika lösningsmedel, t. ex. vatten, saltlösningar el. gly-cerin. För särskiljandet av e. har man på senare tid börjat använda olika adsorberande medel, till vilka e. visa varierande affinitet. — Nästan alla kända e. verka i nedbrytande riktning: hydrolyserande, oxiderande el., som jäsnings e., förjäsande. E. ss. förmedlare av de syntetiserande, uppbyggande reaktionerna i organismen äro ej med säkerhet kända. Dock kunna vissa s. k. reversibla reaktioner påskyn das av e. ej blott i nedbrytande, utan även i syntetisk riktning. I den nyare nomenklaturen söker man använda enhetliga benämningar, varvid man brukar substratets (de ämnen, på vilket e. verkar) namn med slutändeisen -as. Ett äggvite-e. (proteinklyvande) kallas sålunda proteas, ett fettklyvande el. esterhydrolyserande lipas el. esteras, ett kolhydratklyvande karbo-hydratas el. karbohydras. Bland proteaserna märkas pepsin, trypsin, erepsin, alla med äldre namn. Det senare bör rätteligen kallas pepti-das, emedan det endast klyver peptider och ej genuina äggviteämnen. Steapsin i bukspotten, klorofyllas, som sönderdelar klorofyllestern, pektas, som klyver pektin, fosfatas, som sönderdelar fosforsyreestrar, äro ex. på lipaser el. esteraser. För sockerarternas nedbrytning finnas ett stort antal e.: amylas el. diastas för stärkelse (amylum), sackaras för rörsocker (sackaros), maltas för maltos, laktas för mjölksocker (laktos), emulsin för vissa glykosider o. s. v. Förutom dessa, huvudsaki. i digestio-nens tjänst verkande e. finnas talrika, som verka i den intermediära ämnesomsättningens tjänst: oxidaser, katalalaser (peroxidaser) och dehydrogenaser för oxidationsförloppen, desa-midaser för kväveomsättningen o. s. v. Äggvite-koagulerande e. äro blodfermentet trombin och det för ostberedningen viktiga löpet. — I cellerna och vid många tillfällen även i sekreten förekomma e. ofta i ett overksamt förstadium (proenzym, enzymogen, zymogen), vilket av vissa ämnen (aktivatorer, kinaser) överföras i e. Så finnes trombinet, som vid blodets koagulation överför fibrinogen i fibrin, ss. pro-trombin i blodet och överföres av aktivatorn trombokinas vid blödning i trombin. Pepsinet i magsaften bildas av pepsinogen genom inverkan av vätejoner. Vissa e. fordra för sin verksamhet närvaron av vissa enkelt sammansatta ämnen, coenzym. Salivens oorganiska salter äro coenzym till det stärkelsenedbrytande pty-laninet i detta sekret. Mest ingående studerad är verkan av coenzym vid alkoholjäsningen. — Vissa ämnen verka spec. hämmande på e:s verksamhet. Bukspottens lipas hämmas av kinin men ej av atozyl, under det att det omvända förhållandet äger rum beträffande njurarnas lipas. — Genom injektion av e.-lösning i blodet på en levande organism kunna på immunisatorisk väg framkallas s. k. anti-enzym, vilka spec. hämma det injicerade e. Omvänt anses uppträdandet av främmande äggvita i blodet genom injektion el. sjukliga processer framkalla mot äggvitan spec. inriktade proteaser, s. k. skyddsferment, varpå Abderhaldens diagnostiska reaktion grundar sig. — Ostwalds definition på katalysatorer, ss. — 697 — — 698 —