ENZYM varande ämnen, vilka öka hastigheten hos en omsättning, utan att själva ingå ss. del i de bildade reaktionsprodukterna, är i stort sett tillämplig för e. Definierar man således e. ss. biogena katalysatorer, skulle detta förutsätta, att en given e.-mängd skulle kunna förmedla omsättningen av en obegränsad mängd substans, och det skulle sålunda ej finnas någon enkel proportion mellan e:s och substratmole-kylernas antal. Man finner också, att t. ex. vissa löpepreparat förmå löpna ända till 400,000 gånger sin egen vikt mjölk. Dock är denna aktivitet för e:s vidkommande ej obegränsad, i det att e. på gr. av sin labila natur under reaktionens gång småningom förstöras. De bildade reaktionsprodukterna hämma också e.-aktiviteten, om de ej avlägsnas från reak-tionsblandningen, allteftersom de uppstå. Denna hämning förklaras dels därav, att ett jämviktstillstånd måste uppkomma mellan substrat och reaktionsprodukter enl. massverkans lag vid alla omvändbara reaktioner, dels därav, att e. adsorberas vid dessa produkter och därmed överföres i overksam form. Av det ovan givna exemplet följer utan vidare, att någon enkel proportion mellan e.-mängd och substrat-mängd ej kan existera. Katalysatorns inverkan på reaktionshastigheten är proportionell såväl mot katalysatorns som substratets koncentration. I vissa fall synes även dessa förhållanden gälla för e. I andra fall finner man, att processens hastighet blott ökas med kvadratroten på e.-koncentrationen (Schütz’s regel). Med vissa e. (dehydrogenaserna) finner man en ökning av reaktionshastigheten vid ökad substrat-koncentration intill en viss gräns, utöver vilken hastigheten visar sig konstant och oberoende av substratmängden. Hos andra befin-nes aktiviteten avtaga vid mycket hög substrat-koncentration. Trots att e. i sina huvudegenskaper överensstämma med de rena katalysatorerna, äga de dock vissa allmänna särdrag, varigenom det oftast är möjligt att avgöra, om ett förlopp förmedlas genom e. el. ej. E. äro alltid kolloider (el. till sin verksamhet ovillkorligen förbundna med dem). Vid dialys stannar alltid e. innanför dialysmembranen, under det att kristalloider (t. ex. coenzym och salter) passera membranen och sålunda på detta sätt kunna avlägsnas ur e.-lösningen. Alla e. äro vidare termolabila, d. v. s. de bli overksamma (»dödas») vid lösningens kokning. Det närmare förloppet härvidlag är följande. Vid 0° C. äro alla e. praktiskt taget overksamma. Vid höjning av temp. stiger aktiviteten med det 3—4-dubbla för var 10:e grad. Samtidigt ökas emellertid den hastighet, varmed e. förstöres. Vid 40—50° når aktiviteten sitt högsta värde (temp.- optimum). över denna temp. har e:s sönder-fallshastighet så stegrats, att aktiviteten vid ytterligare stigande temp. raskt sjunker till 0. I valtenfri form äro e. betydligt stabilare och tåla högre temp. Av stor vikt för karakteriseringen av ett e. är dess förhållande till lösningens vätejonkoncentration. Liksom e. ha ett temp.-optimum, ha de även ett vätejonoptimum. Alla e. äro overksamma el. förstöras i starkt sur och starkt alkalisk lösning. Vid mindre såväl väte- som hydroxyljonkoncentra-tion är aktiviteten varierande för att vid en viss reaktion visa ett högsta värde. Då väte- och hydroxyljonkoncentrationerna i utspädda lösningar äro omvänt proportionella, följer härav, att aktiviteten vid sjunkande vätejonkoncentration (stigande pH, se Vätejonkoncentration) först ökas, sedan passerar »vätejonoptimum» för att därefter åter avtaga. Optimums läge på vätejonskalan är olika för olika e., och dess bestämmande är av stor vikt för identifieringen av dem. Sålunda har pep-sinet sitt optimum vid vätejonkoncentrationen c:a 10-1 å2 normal (sur reaktion), under det att steapsinet har sitt vid 10-8 (svagt alkalisk reaktion). — En av de mest karakteristiska egenskaperna hos e. är deras specificitet, d. v. s. de verka endast på ett bestämt subtrat el. högst på ett ringa antal närbesläktade ämnen. Under det att vätejonen är katalysator för såväl kolhydraters, fetts som äggviteämnens hydrolytiska klyvning, äro e. begränsade till endera av dessa ämnesgrupper och ofta endast till en särsk. form inom dessa. Hydro-lysen av disackariderna maltos, sackaros och laktos ha sålunda var sitt e.: maltas, sackaras och laktas. Denna specificitet är ofta så utpräglad, att ett e. av två så närbesläktade ämnen som två optiska antipoder förmår klyva endast det ena. Härav den klassiska liknelsen, att ett e. passar till sitt substrat som nyckeln till ett lås. Även beträffande de oorganiska katalysatorerna har man funnit antydningar till en viss specialisering i verksamheten. E. äro dock mera begränsade i sin verksamhet än dessa, vilket torde vara av stor betydelse för ämnesomsättningens regelbundna förlopp. A andra sidan är e:s aktivitet ofta betydligt större än nämnda katalysatorers. Katalas, framställd av röda blodkroppar, sönderdelar väte-superoxid med en intensitet, som är c:a 20 gånger större än den effekt, som erhålles av samma viktsmängd kolloidal platina. — Försöken att sammanställa dessa fakta beträffande e:s katalytiska verkan ha resulterat i två huvudteorier. Enl. den ena absorberas substratet först på e:s yta. Den kemiska reaktionen tänkes då försiggå på gränsytan mellan de två — 699 — — 700 —