EOBANUS med den primitiva form, som utmärkte neanderthalmänniskan, ha givit anledning till en kritik, som betvivlar samhörigheten mellan underkäk och kranium och betvivlar kraniets höga ålder. G. B-n. Eoba'nus Hessus, Helius (Aelius), tysk humanist (1488—1540), prof, i vältalighet och poesi i Erfurt 1509, i poesi och historia i Magdeburg 1536, anslöt sig till reformationen, utgav på latinsk vers bl. a. övers, av Theokri-tos (1530) och Psaltaren (1537) samt Nürn-bergs stads historia (1532; utg. av J. Neff, 1896). W.N. Eoce'n, geol., den näst sista underavd. av tertiärperioden (se d. o.). Eoge'n, geol., en sammanfattning av den äldre delen av tertiärperioden (se d. o.). Eohi'ppus, ett under äldre eocen i Nordamerika levande hästdjur (se d. o.). Eo ipso (lat.), just på grund därav. Eol, vindarnas gud, se A i o 1 o s. EoTer, en av de grekiska huvudstammarna, enl. sagan härstammande från Aiolos (se d. o.). Urspr. boende i Thessalien och Beotien, uppblandades de vid den doriska folkvandringen med bl. a. de från Epirus invandrande thessa-lerna och grundade i n. v. Mindre Asien flera kolonier (Aiolis); 12 städer här, bl. a. Kyme och Smyrna, sammanslöto sig, antagl. redan i 8:e årh. f. Kr., till ett förbund med Apollon-templet i Gryneion som förbundshelgedom. Till den eoliska dialekten, om vars utbredning antika förf, icke hade klara begrepp (ofta lokaliserad till Lesbos), räknas nordthessaliskan, lesbiskan och beotiskan. Ss. representanter för de 2 sistnämnda grupperna äro att nämna Ko-rinna och (ehuru numera knappast skönjbart i våra texter) Pindaros för den beotiska, Sapfo och Alkaios för den lesbiska dialekten. W. N. Eoli'n, e 1 o'd i k o n. 1) Äldre form av har-monium (se d. o.). — 2) Orgelstämma av liknande konstruktion som på harmonium, av mycket mjuk klang; användes särsk. i eko verk (f järrverk). F. S-l. E'olipil, ihåligt kärl, som, delvis fyllt med vatten, upphettas underifrån, varvid ånga avdunstar och utströmmar genom en trång öppning, ofta utförd som munnen i ett ansikte. E. användes av forna tiders lärde vid naturvetenskapliga experiment. Italienaren G. Branca lät o. 1630 ångstrålen från en e. strömma mot ett skovelhjul, som därav försattes i rotation. Denna anordning kan anses vara urtypen för våra dagars aktionsturbiner. Jfr Å n g t u r-b i n. v. S. E'olis, Aiolis, se E o 1 e r. EoTiska avlagringar, eoliska bildningar, anhopningar av fast material, som samlats genom vindens inverkan, i regel av mycket fin kornstorlek. Bland e. märkas främst flygsand och löss (se d. o.), och hit kan också räknas vulkanisk aska och stoft, som slungats så högt upp i luften, att vinden kan föra de finare beståndsdelarna vidare. K. A. G. EoTiska bildningar, se Eoliska avlagringar. EoTiska dialekten, se E o I e r. EoTisk tonart, se Kyrkotonarter. EoliTer, arkeol., flintstycken, som ge intryck av alt vara bearbetade och som anträffats i av-lagringar från tertiär och tidig kvartär tid. E. äro funna på många platser i v., mellersta och s. Europa och kännas även från övriga världsdelar. Den förste som (1863) riktade uppmärksamheten på e., var den franske arkeologen Eolit funnen i Belgien. abbé Bourgeois. Han ansåg dem vara avsiktligt formade redskap och sålunda bevis för människans existens under tertiärtiden. Av hans efterföljare må nämnas belgiern A. Rutot, e:s ivrigaste förkämpe, som uppgjort ett kronologiskt system för »eolit-tiden». De flesta arkeologer ställa sig numera avvisande mot dessa teorier. Det har visats, att fullkomligt identiska bildningar kunna uppstå i naturen genom olika slag av påverkan på den lätt kluvna flintan. I intet av de tidigare kända fallen låter sig en dylik förklaring uteslutas. Möjligt är däremot, att de e. från tidig kvartärtid, som under senare år upptäckts i ö. England, verkligen härröra från människohand. Skulle detta bekräftas, ha vi att i dem se de äldsta kända spåren av människans verksamhet, avsevärt tidigare än de äldsta paleolitiska fynden. P. E. O. E'olsgrottor (jfr Aiolos), vindhålor el. vindgrottor äro grottor, särsk. vid kusten, där genom den kraftiga avkylningen en livlig luftcirkulation äger rum. E. förekomma ganska talrikt vid Medelhavets kuster. K.A.G. E'olsharpa (jfr Aiolos), ett särsk. vid — 703 — — 704 —