EOPHYTON J. Fr. Eosander von Göthe: Mittelbyggnaden av Charlottenburgs slott. stämdhet hans manliga kön och att den från många håll framkastade teorien, att É. varit hermafrodit, var oriktig. — É:s äventyrliga bana har skildrats i åtskilliga biografier, de flesta av ringa el. intet värde. Först genom Broglies »Le secret du roi» (2 bd, 1878) klarlädes hans insats som diplomat, och genom fyndet av É:s privata papper kunde O. Hornberg och F. Jousselin i »Un aventurier au XVIII :e siècle. Le chevalier d’É.» (1904) bringa full klarhet i det mysterium, som under halvt-annat årh. omgivit ett av historiens djärvaste maskeradupptåg. C. Eophyton [eo'fy-], en i den underkambriska sandstenen vid Lugnås (se d. o.) i Västergötland förekommande bildning, vilken nu tydes som släpspår av föremål, som drivits av vattnet på stranden. Urspr. tolkades e. som en växt, E. Linnæa'num. Den sandsten, vari E. finnes, kallas E.-s a n d s t e n. K. A. G. Eos, lat. Auro'ra, grek, myt., morgonrodna-dens gudinna, dotter till Hyperion och Theia. Upptänd av kärlek till den sköne Tithonos, rövade E. denne och gjorde honom till sin make men glömde att av Zeus åt honom utverka evig ungdom; Tithonos blir slutl. så gammal, att han sover i en vagga, förvandlas därefter till en cikada. Med honom hade E. sonen Memnon, som stupade i trojanska kriget i tvekamp med Akilles. TV. N. Eos, litterär halvveckotidn., utg. 1839—40 av C. J. Lenström, biträdd av yngre akademiker i Uppsala, B. E. Malmström, Joh. Nybom, C. J. Bergman m. fl. H. E. Eosa'nder, släkt stammande från kyrkoherden i Skällvik (Linköpings stift) Nicolaus Magni E. (d. 1606). MAv dennes söner, båda östgötapräster, blev den äldre far till Nils E. (1636—1705), adlad, slutl. greve Lillierot (se d. o.), och Samuel E. (1637—1712), adlad Göthe (se d. o.); den yngre var far till generalkvar-termästarlöjtnanten i Narva N i 1 s E. (d. 1698), vars son var nedan-nämnde E. 1), som vid sitt avskedstagande ur preussisk tjänst 1712 genom k. br. erhöll rätt att inbegripas i ovannämnde Samuel Göthes adelskap och 1713 upphöjdes i friherrligt stånd; han tog dock aldrig in- troduktion på sv. riddarhuset och slöt själv sin ättegren. C. 1) Johan Fredrik E. von Göthe, friherre, krigare, diplomat och arkitekt (o. 1665 —1729), först konduktör i sv. tjänst, övergick 1698 i Brandenburgs, där han 1712 blev bri-gadjär och direktör över fortifikationen och användes i diplomatiska beskickningar, särsk. till Karl XII. 1712 åter i sv. tjänst, var E. först sändebud vid preussiska hovet, blev 1713 generalkvartermästare vid fältarmén, 1715 generalmajor. Fången i Stralsund s. å., gick E. 1722 som generallöjtnant i August den starkes tjänst. Han har utg. »Kriegsschule oder der teutsche Soldat», 1 (1744). — Ss. arkitekt tillhörde E. den krets av unga begåvade ingenjörer, som på Tessinernas och Erik Dahlbergs tid uppfostrades i det sv. väldet. Sedan han överflyttat till Berlin, sattes han genom kurfurstligt brandenburgskt understöd i stånd att göra studieresor i Italien och Frankrike och blev 1702 förste direktör för alla militära och civila byggnader i Preussen. Han anordnade den nye preussiske konungens kröningshögtidligheter med storartade dekorationer i Königsberg samt intåget i Berlin 1701 och stod även högt i gunst hos hans drottning, vars lustslott Charlotten-burg E., efter Nehring och Schlüter, utförde med det kupoltäckta mittpartiet samt tillbyggnad av flygeln; åtskilligt av den praktfulla inredningen, t. ex. av slottskapellet, stammar också från E. Denne var f. ö. verksam vid de omkr. Berlin liggande slotten Schönhausen Monbijou och Oranienburg, bl. a. det lilla eleganta slottet Favorite i det sistn. slottets park. Åtskilliga parkanläggningar och orangeribyggnader vid dessa slott tillkommo också efter E:s planer. 1707 blev E., sedan Schlüter fallit i — 707 — — 708 —