EPAGOMENER onåd, direktör för den stora slottsbyggnaden i Berlin, där han kraftigt pådrev arbetet. Man tillräknar E. det v. partiet med den stora torn-krönta praktportalen i triumfbågsform (tornkupolen först utförd 1845, något förminskad). Andra av E:s storslagna utkast vid slottsbyggnaden stannade outförda. I det inre hann E. sätta i gång flera rumsinredningar och utförandet av praktmöbler. Efter Fredrik I:s död övergick E. i sv. tjänst men ännu 1713 ledde han de storartade dekorativa anordningarna vid Fredrik I:s begravning i Berlin (utg. i kopparstick, liksom flera andra av E:s dekorationer). Sedan E. gått i saxisk tjänst, byggde han vid Dresden det sirliga lustslottet Übigau. — E:s karaktärsegenskaper ha icke alltid framställts i vacker belysning men hans levnadsförhållanden ha ännu icke blivit föremål för någon grundlig undersökning. I arkitekturens historia intar han en betydande plats under barockens sista skede; han var på sin tid en av de mest glänsande dekorativa konstnärerna i Europa, och ingen svensk har utomlands fått utföra så framstående byggnadsverk som E. E. W. Eosi'ner, kem., tillhöra trifenylmetanfärg-ämnena och äro substituerade fluoresceiner. Vanligt e., som är tetrabromfluorescein, är rosarött. Vid färgning användes s. k. vattenlösligt e., som är kaliumsaltet av vanligt e. och som färgar ylle och silke vackert röda; användes för färgning av papper och av preparat vid mikroskopi. E. upptäcktes av Caro och kom i handeln 1874. Motsvarande jodderivat, e r y t r o-s i n, ger vid färgning en blåaktig färgton. Vanligt e:s etylester, spriteosin, användes till färgning av stanniol. E., särsk. erytrosin, användas inom fotografien för framställning av ortokromatiska plåtar. E. användes till färgning av importerat vete. Lj. Eozo'iska bildningar, geol., se P r e k a m b-riska bildningar. Eo'zoon canade'nse, en förmodad fossil jättestor foraminifer, som anträffats i urberget och Kalksten med eozoonstruktur. Kolmården. prekambrium i Amerika och annorstädes. Den upptäcktes först i Canada i en serpentinförande urkalksten av Sir J. W. Dawson och ansågs vara lämningar av den äldsta organism, som fanns i de geologiska bildningarna. En livlig strid uppstod om dess organiska natur; numera har man funnit, att E. är en oorganisk bildning, som uppstått genom sammanväxning av kalk-spat o. a. mineral, särsk. serpentin. I flera fall har man funnit E. vara ett kontaklfenomen, som har sin orsak i eruptiva bergarters inverkan på oren kalksten. I Sverige förekommer eozoonstrukturen synnerligen väl utbildad i Kolmårdsmarmorn. K. A. G. E. p., förkortning, dels för lat. ex proto-co'llo, (rätt utdraget) ur protokollet, dels för fra. en personne, personligen. Epa, Enhetspri s-a.-b., Göteborg (aktiekapital 1 mill. kr.), ett 1930 grundat företag, som driver detaljhandel i s. k. enhetspris-affärer, varmed förstås butiker, som tillhandahålla varor i vissa bestämda prislägen, f. n. från 10 öre till 1 kr. E. har (1931) butiker i Stockholm (2), Hälsingborg, Västerås och Örebro. C:a 400 personer äro sysselsatta vid företaget. T. E-r. Epacrida'ceæ, dikotyl växtfam. av ordn. Bico'rnes med utbredning huvudsaki. i Australien. Små, ständigt gröna, ljunglika buskar med endast en, mitt för foderbladen befintlig krans av ståndare, vilka nedtill äro sammanvuxna med blomkronan, sakna hornlika bihang och öppna sig med en längdspringa. Fam. innefattar 26 släkten och o. 300 arter. Många odlas i växthus och boningsrum, särsk. arter av släktena Epa'cris och Styphe'lia. O. Gz. E'pafos, grek, myt., son till Zeus och lo, konung av Egypten. E'pafras, Paulus’ vän (Kol. 1:7), från Kolosse (Kol. 4:12), i Filem. v. 23 betecknad som Paulus’ »medfånge i Kristus», förmodl. i betydelsen medkristen el. medarbetare. G. Bsm. Epafrodi'tus, Paulus’ vän och medarbetare, antagl. från Filippi. E. var överbringare ay den kärleksgåva, som från Filippi sändes till Paulus i Rom (Fil. 2:25; 4:18) och fick i uppdrag att stanna hos denne, men drabbad av sjukdom skickades han tillbaka till Filippi med det s. k. Filipperbrevet (se d. o.). G. Bsm. Epagome'ner (till grek, epa'gesthai, fogas till) kallas de dagar, som man hos folk, som använda ett år på 12 mån. å 30 dagar, tillfogade vid slutet av året för att få ett fullständigt årstidsår på 365 dagar. Vid skottår behövde 6 e. tilläggas. En kalender av detta slag torde, åtm. någon tid, ha använts av de gamla egypterna. Ch. — 709 — — 710 —