EPAKTER Epa'kter (till grek. epa'gein, tillägga), de tal, som angiva månens ålder vid början av varje år el. antalet dagar efter den senaste nymånen i dec. föregående år. E. användes av Lilio, som utarbetade den gregorianska kalendern, för beräkning av tiden för påskens firande. De erforderliga reglerna härför blevo emellertid täml. utförliga och användas knappast i våra dagar. Ch. Epamino'ndas, Polymnis’ son från Tebe, grekisk fältherre och statsman (c:a 420—3G2 f. Kr.), tillhörde en förnäm, ehuru utarmad tebansk adelsätt. Lärjunge till en av de sista pytagoréerna, ägnade han sin tidigare mannaålder helt åt filosofisk meditation och musikaliska studier under asketisk disciplin. Så tog han ingen aktiv del vare sig i sin hemstads frihetskamp mot Sparta (379) el. i Beotiens samling till en enhetsstat med Tebe som huvudstad. 372 uppträdde E. som beotisk delegat vid kongressen i Sparta; då hans försök att utverka ett rättsligt erkännande av den nya statsbildningen mötte motstånd, lämnade han demonstrativt kongressen. I det krig mot Sparta, som blev följden, fick E. överbefälet och visade sig med ens som Hellas’ största härförare. I anslutning till gammal beotisk tradition utbildade han en ny taktik (»den sneda linjen»), vars princip var att koncentrera härens slagkraft på en förintande chock mot fiendens anfallsflygel, utfört av en smal, men tät och djup kolonn, »lik rammen på ett ör-logsskepp». E:s’ sneda linje tillintetgjorde det dittills i öppet fältslag oövervinneliga spartia-tiska inf. vid Leuktra i Beotien (371), en katastrof som definitivt gjorde slut på den spartanska stormakten. E:s’ strävan att nu skapa en allt Hellas omspännande beotisk stormakt misslyckades däremot. Väl lyckades han samla Spartas närmaste grannar i n., de arkadiska fristäderna, till ett förbund under beotisk kontroll och befria det sedan flera årh. av Sparta kuvade Messenien (vintern 370—369); under samma fälttåg härjade han själva Lakedaimon inom synhåll av Sparta, utan att dock våga en stormning av den obefästa staden. Men hans två gånger upprepade försök att trygga Beotiens förbindelser med dess peloponnesiska intressesfär (369, resp. 366) strandade på hårdnackat motstånd av staterna kring Korintiska näset, understödda av Atens jämviktspolitik. I hemlandet mötte E:s’ imperialistiska politik opposition från det fredligt sinnade, på inre konsolidering inriktade demokratiska partiet, som också tidvis lyckades avlägsna honom från ledningen (368). Hans försök att skapa ett med Aten konkurrerande beotiskt sjövälde på Egeiska havet (364) kom att stanna vid en briljant ansats, då den peloponnesiska politiken på nytt påkallade hans intresse. Det arkadiska förbundet var sprängt, och dess anti-beotiska parti — under ledning av fristaden Mantineia — fann stöd i en stark koalition, där bl. a. Sparta och Aten ingingo. E. mötte, efter ett misslyckat försök att överrumpla staden Sparta, de förbundnas här utanför Mantineia. Slaget artade sig till en upprepning av Leuktra i större skala; men just när segern syntes tryggad, stupade E. (5/7 362). Slaget förblev oavgjort, och Beotien skyndade att sluta fred på grundval av status quo. — E:s beotiska stormaktsdröm kom icke att överleva honom. Bestående spår har hans gärning efterlämnat endast i krigskonsten, där hans uppslag fullföljdes av de stora makedonerkungarna, Filip och Alexander. För samtiden stod han närmast som den farlige fridstöraren i Hellas. På den senare, effektsökande och moraliserande historieskrivningen gjorde däremot hans blixtlika bana och filosofiska föregåenden ett desto starkare intryck; han har blivit de uppbyggliga anekdoternas älsklingshjälte, idealiserad intill schablonmässighet. Förutom Xenofons och Diodoros’ historieverk är huvudkällan Corne-lius Nepos’ levnadsteckning; Plutarchos’ äreminne över sin store landsman har gått förlorat. 1. H. Epano'rthidæ, fam. av underordn. Pauci-tubercula'ta bland pungdjuren. E. stodo i sin blomstring under äldre tertiärtiden; i Patagonien har man anträffat lämningar av icke så få släkten. Endast 2 ha fortlevat i vår tid (se C æ n o 1 e s t e s). Sannolikt ha E. utgått från primitiva pungråttor och intaga en mellanställning mellan fler- och tvåframtandade pungdjur, i det att de, med hänsyn till fram-tänder i överkäken, överensstämma med den förra och i underkäken med den senare underordn. Särsk. egendomligt är ett utdött släkte Abderi'tes, som var försett med en stor räfflad kindtand i underkäken. H. W. Epa'rk (grek. e'parchos), befälhavare, ståthållare, prefekt. I bysantinska riket en hovtitel utan reell betydelse. Lm. Eparki' (grek.eparchi'd), i östromerska och bysantinska riket = provins, underavd. under diecesen. I kyrkligt avseende är e. metro-politens ämbetsområde, liksom diecesen patriarkens. Lm. Épée, C. M. de l’É., fransk dövstumpeda-gog, se L’É p é e. Epeios [-el'-], grek, myt., förfärdigade den trähäst, i vilken 50 av akajerna gömde sig och vilken därigenom blev orsaken till Tröjas fall. Se T r o j a n s k a k r i g e t. W. N. Epeira [-el'-], se Korsspindel. — 711 — — 712 —