EPI- Epi- [epi'- el. e'pi-], t. ex. epidemi, framför vokal ep-, t. ex. e p e n t e s, framför aspi-rerad vokal ef-, t. ex. efemär, ytterst av grek, epi', på, över, i, efter m. m. Epiboli', den process, varvid de små närings-fattiga cellerna (mikromererna) vid den ani-mala polen vid äggets klyvning ge upphov till Epiboli hos en havssnäcka (Crepidula). det yttre groddbladet genom att växa över de stora, vid den vegetativa polen belägna närings-rika cellerna (makromererna), vilka härigenom komma att bilda det inre groddbladet (jfr Delamination och Emboli). H. W. EpicaTithus, mongolveck, medfödd missbildning, bestående av ett halvmånformat hudveck, som sträcker sig över den inre, mot näsan vettande ögonvrån. E. kan vara ensidig el. dubbelsidig, förekommer ofta hos nyfödda men brukar försvinna vid näsbenets tillväxt. Svår e. kan utgöra hinder för synen och åstadkomma strabism (se d. o.). E. kan avlägsnas operativt. Ä. Ch. Epice'ntrum, den punkt på jordytan, som ligger rakt över utgångspunkten för ett jordskalv (se d. o.), jordskalvets härd. Epicha'rmos [grek, epi'-], grekisk komedi-förf. (c:a 550—460 f. Kr.), levde och verkade på Sicilien, förmodl. vid de syrakusanska konungarna Gelons och Hierons hov. E. gäller som den store representanten för den doriska komedien — i motsats till Aristofanes’ attiska. I hans på dorisk dialekt skrivna lustspel, av vilka man känner namnen på närmre 40, spelade lyriken en underordnad roll och den politiska satiren saknades, liksom över huvud aktuella anspelningar och personliga angrepp. Ramen för de korta styckena synes oftast ha varit mytologiska parodier i Offenbachstil; f. ö. laborerade han med fasta typer ur folklivet. Dialogen var rikt späckad med ordspråk och halvt filosofiska sentenser; så kom E. att gälla som den »vise komöden», och redan under släktledet efter hans död började allsköns populärfilosofisk litteratur lanseras under hans namn. De citat vi ha i behåll av hans skrifter, äro rätt många, men föga upplysande. Uppl.: G. Kaibel, »Comicorum græcorum fragmenta», 1 (1899). 1. H. Epichloe [-klo'e], svampsläkte av ordn. kärnsvampar, fam. Hypocrea'ceæ. E. typhi'na lever parasitiskt på bladskidorna av gräs och förorsakar s. k. kolvsjuka. O. Gz. Epi'crates, se Boaormar. Epicy'kel (till grek, epi', på, och kyklos, krets, ring) kallar man en cirkel, vars medelpunkt befinner sig på och rör sig längs periferin till en annan cirkel, kallad deferent. E. användes av Ptolemaios och andra grekiska astronomer för att förklara planeternas rörelse (se Astronomi, sp. 618). Planeten tänktes röra sig runt e:s periferi på en bestämd tid, medan samtidigt e:s medelpunkt på en annan bestämd tid rörde sig runt omkr. deferentens medelpunkt, som var jorden. Då det visat sig, att man ej härmed kunde fullst. beskriva planeternas rörelser, införde man ytterligare en e., vars medelpunkt rörde sig på den förra e:s periferi, vars medelpunkt rörde sig längs deferentens omkrets. Ev. erfordrades ytterligare en e., som rörde sig på de nyss nämnda e. n:r 2 etc. Den kurva, som beskrives av en punkt på en vanlig enkel e. (bestående av en e. och dess deferent), kallas en e p i c y k 1 o i d. E. torde först vara införd i astronomin av Apollonios från Perge (se denne). Sedan Kepler uppvisat, att planeternas banor äro varken cirklar el. epicykloider utan ellipser, ha astronomerna upphört att använda e. för att framställa himlakropparnas rörelser. Ch. Epicykloi'd, se E p i c y k e 1. Epicystomi', med., se Sectio alt a. Epidau'ros, forngrekisk stad på Argolis’ klippiga östkust, nuv. Nea E. nära byn Li-gouriö. Dess läge vid foten av en halvö med Teatern i Epidauros. — 715 — — 716 —