EPIFYS I epidemitider har man i kampen mot sjukdomen att taga hänsyn till att i omgivningen av meningitissjuka alltid finnas talrika s. k. bacillbärare, som, utan att sjukna själva, särsk. i svalg och näsa hysa meningokocker, varmed de kunna smitta sin omgivning. Överföring av sjukdomen sker genom kontakt från människa till människa, ofta genom små sekret- el. salivdroppar, som vid nysning el. tal slungas ifrån den smittoförande på personer i omgivningen. Människors mottaglighet är i allm. dessbättre icke stor. Gynnsam är vidare den omständigheten, att meningokockerna snabbt dö vid ut-torkning, avkylning el. om de utsättas för starkare ljus. Överföring genom döda föremål spelar därför en mindre roll. Inträdesstället för meningokockerna är huvudsaki. svalget (mandlarna). Alla sjuka med epidemisk ce-rebrospinalmeningitis isoleras fullständigt, helst på epidemisjukhus, och varje fall skall oför-dröjligen anmälas för de medicinska myndigheterna. S. 1-r. Epide'ndrum, stort släkte (med inemot 500 arter) av tropiska epifytiska orkidéer, de flesta med krypande växtsätt och härstammande från Amerika. Flera arter och hybrider (även sådana med arter av Cattley'a och Læ'lia) odlas i varmhus, däribland E. vitelli'num. C. G. D. EpideTmis, yttre epiteliala delen av huden, utgöres av ett flerlagrat skivepitel, vilket i sitt yttre skikt är förhornat. Under e. vidtager underhuden, cutis. Se Hud och E p i t e 1. T. H-n. Epidiaskop [-å'p], se Skioptikon. Epidfdymis, se Bitestikel. Epido't, p i s t a c i t, ett vanl. grönt mineral, väl spaltbart, som kristalliserar i vackra monosymmetriska kristaller el. trådiga till täta aggregat, ofta pseudomorfoser (se d. o.) efter fält-spat, augit el. hornblände. Till kemisk sammansättning är e. ett kalklerjordsilikat, ofta järnhaltigt, och består av två substanser, den ena H2O.4CaO.3Al2O3.6SiO2 och H2O.4CaO. 3Fe2O3.6SiO2. — E. förekommer dels som kontaktmineral i metamorfoserade kalkstenar, dels som omvandlingsprodukt i grönstensbergarter; i järnmalmsförekomster uppträder den som magnetitskarn (se Skarn). En röd varietet av e. kallas t h u 1 i t, och en e., som innehåller cer, kallas o r t i t (se d. o.). K. A. G. Epi'fanes (lat.; grek. -ane's, den berömde). 1) Tillnamn till Antiochos IV och Ptolemaios V (se dessa). 2) Gnostiker, se Karpokrates. EpifanFa (grek., även epifa'neia, uppenbarelse), benäming på den kyrkliga högtid, i Sverige vanl. kallad trettondag, som firas 6/i. E.-festen torde ha uppkommit under det 2:a årh. inom gnostiska sekter i Egypten, men spridde sig sedan över hela kyrkan. Urspr. firades festen till minne av Jesu födelse och dop samt de vise männens tillbedjan (Jesu uppenbarelse i världen, d. v. s. hans födelse, hans offentliga uppenbarelse för världen i och genom dopet samt »stjärnans» och de vise männens uppenbarelse). Sedan bruket att fira Jesu födelse 2^/12 efter 4:e årh:s mitt börjat sprida sig från Rom, trädde dopminnet i förgrunden i östern, medan däremot Västerlandet firade minnet av de vise männen och koncentrerade intresset kring »heliga tre konungar». Jfr Trettondag. I kyrkoåret (se d. o.) omfattar den s. k. e p i f a n i a t i d e n de 4 el. 5 söndagarna efter trettondagen (den 5:e har övergångskarak-tär). Epifaniatidens texter framhålla, hur Jesus i ord och gärningar uppenbarar sin härlighet. S-r; S. N. Epifa'nios, biskop av Salamis på Cypern, f. i Palestina (d. 403). E. var fanatisk förkämpe för den ortodoxi, som i Origines med dennes friare och vidare teologi såg en ärke-kättare. F. ö. var E. känd för lärdom och fromhet och ivrigt verksam för musiklivets utveckling. Av hans skrifter märkes »Panarion» (»Brödkorgen»), vari han uppräknar 80 olika kätterier, trots feltolkningar av källmaterialet och förf:s förutfattade meningar värdefull ss. samtida källa för kännedomen om 300-talets sekteriska rörelser (»den äldsta kättarhisto-rien»). S. N. Epifenome'n (till grek, epi', bredvid, och faino'menon, företeelse), fil., beledsagande företeelse; bi-fenomen. — Enl. Huxley, Maudsley och Ribot (se dessa) är medvetandet endast ett e. till hjärnprocesserna. Det kan icke nöjaktigt förklaras ur de fysiska och fysiologiska skeendena utan kommer till ss. en ren skänk. Åsikten, den s. k. e.-teorien, är närmast en utvecklingsform av materialismen (se d. o.). Jfr Parallellteorien. A. N. Epifra'gma, en hos vissa bladmossor, t. ex. Polytricha'ceæ, i mittpelarens spets befintlig, hinnaktig utväxt å sporogoniet, som efter lockets avfallande tillsluter öppningen (se Mossor). Hos vissa buksvampar, t. ex. Nidularia'-ceæ, utgör e. en tunn hinna, som efter fruktkroppens öppnande en tid omger dess inre. O. Gz. Epify'ller kallas epifyter (se d. o.), som växa på blad. E. förekomma huvudsaki. i den tropiska regnskogen och utgöras övervägande av mossor och lavar. O. Gz. Epify's. 1) Tallkottskörteln, övre hjärnbihanget, cona'rium, corpus pine-a'le, epiphy'sis ce'rebri, är en trabekulärt byggd, endokrin körtel (se d. o.) av omkr. en ärtas storlek, belägen i anslutning till hjärnan, — 721 — — 722 —