EPIFYSAVLÖSNING där den är fästad vid 3:e hjärnventrikelns tak. Körtelsubstansen genomkorsas av rikliga glia-stråk. Redan tidigt börja kalkkorn, den s. k. hjärnsanden, ace'rvulus ce'rebri, uppträda inom körteln och ökas i antal med åldern. E:s hormoner (se d. o.) verka hämmande på könsorganens och de sekundära könskaraktärernas utveckling. O'm e. i tidig ålder blir förstörd, inträder därför förtidig könsmognad och en tidig andlig mognad. Detta egendomliga organ, beläget »mitt i hjärnan», tilldrog sig i äldre tider stort intresse. Så ansåg t. ex. Cartesius, att själen här hade sitt säte. — 2) Ändpar-tierna av kroppens långa ben. E. ha egna förbeningscentra, och mellan dem och dia-fyserna (se d. o.) ligger under tillväxtåldern en broskskiva, från vilken framförallt benens längdtillväxt utgår. När längdtillväxten i 20-års-åldern avslutas, förbenas dessa broskskivor (se B e n v ä v n a d). T. H-n. Epify'savlösning. Under tillväxtåldern kan vid mekanisk åverkan epifysen lösrivas från diafysen (se Epifys 2). Avlösningen sker vid broskförbindelsen. En sådan e. kan vid felaktig läkning medföra rubbning i benets längdtillväxt och en förkortning av benet. T. H-n. Epify'ter, växter som sitta fästade på andra växter utan att från dessas levande delar upptaga någon näring. I vårt land utgöras e. nästan uteslutande av alger, lavar och mossor, endast tillfälligtvis av blomväxter, ss. björk, rönn, maskros m. fl., vilka därvid hämta näring ur den sparsamma mylla, som samlas i trädens grenklynkor el. i rämnor i barken. I den tropiska och flerstädes i subtropiska zonen leva i urskogarna ss. e. talrika växter, såväl lägre som högre och tillhörande olika naturliga fam. Särsk. rika på e. äro vissa områden i Indien, Australien, Centralafrika och Brasilien, där dessa växter, tack vare luftens höga halt av fuktighet, vegetera i stundom mycket stor yppighet och i slutna bestånd på trädens stammar, ofta högt ovan marken. Flera e. sitta fästade på värdväxternas blad. Mera iögonfallande anpassningar för epifytiskt levnadssätt visa i tropikerna en mängd ormbunkar, lum-merväxter, orkidéer, Ara'ceæ, Bromelia'cece, Gesnera'ceæ, Pepero'mia-arter, en del kaktusväxter m. fl., vilkas sporer och frön genom effektiva spridningsinrättningar föras till trädens kronor genom vinden el. med fåglar och som i sin organisation förete särskilda morfologiska och anatomiska egendomligheter, vilka tjäna till växtens vidfästning, till uppsamlande av humus, magasinering av vatten m. m. Man urskiljer bland e. flera biologiska typer: 1) P r o t o-e, vilka kunna uthärda en längre el. kortare tids uttorkning men icke förete några mot denna förmåga svarande yttre anpassningar (mossor, lavar, vissa ormbunkar och en del orkidéer). 2) H e m i-e, som endast i tidigare utvecklingsstadier leva som e. men snart genom utsändande av luftrötter nå förbindelse med marken och ur denna hämta sin näring på samma sätt som vanliga markväxter (vissa Ara'cece och Ficus-arter, ss. b a-n y a n t r ä d e t, se d. o.). 3) N ä s t-e. (h o 1 o-e.), vilka med sina rötter el. genom särsk. ombildade blad uppsamla humus, som tjänar växten till näring. Ex. härpå lämna orkidéen Grammatophy'llum specio'sum (Ostindien) samt ormbunkarna Asple'nium nidus avis (Sunda-öarna) och Platyce'rium alcico'rne (Sydasien och Australien). Den sistn. har 2 slags blad, dels sterila, oskaftade och nästan cirkelrunda, som sitta fast tryckta intill underlaget och, då de vissna bort, förvandlas till mylla, varur växten hämtar näring, dels upprätta, läder-artade, sporbildande blad, vilka ha formen av älghorn. 4) C i s t e r n-e., hos vilka rötterna endast tjäna ss. förankringsorgan el. äro helt undertryckta och bladen upptaga och magasinera vatten (ett flertal Bromelia'ceæ, ss. Ae'chmea, Nidula'rium m. fl.). Bladbaserna hos dessa växter äro skedlika och bilda tillsammans en vattenbehållare, och hos flera äro bladen täckta med sköldlika hår, vilka uppsuga vatten (Tilla'ndsia usneoi'des i Amerika, vilken alldeles saknar rötter). Hos Dischi'dia Rafflesia'na (Ostindien) äro vissa blad ombildade till urnor, i vilka rötter växa in och uppsuga vatten. För e. egendomliga anatomiska anpassningar äro ofta vattenvävnad, resp, vattenreserverande hölje å luftrötterna m. m. Rötterna äro ej sällan gröna och assimilerande samt kunna stundom överta bladens närings-fysiologiska uppgifter, ss. hos orkidéen Tænio-phy'llum Zolli'ngeri (Sundaöarna), vilken saknar mellanblad. E. överensstämma till sin byggnad i flera hänseenden med växter, anpassade att ulhärda långvarig torka (se X e r o-f y t e r). O. Gz. Epigæ'a, släkte av ljungväxter med ständigt gröna blad och krypande växtsätt. Den nordamerikanska E. repens har ljust rosafärgade, välluktande blommor och kan även i Sverige odlas med framgång i humussur jord. C. G. D. Epiga'strium är, i motsats till h y p o g as t-r i u m, den del av buken, som ligger ovanför navelplanet under revbensvinkeln. Å. Ch. Epigene's, en inom embryologien (se d. o.) av C. F. Wolff framställd teori, enl. vilken i motsats till preformationsteorien (se d. o.) fostret skulle i det befruktade ägget utveckla sig aven fullständigt oorganiserad substans. H. W. — 723 — — 724 —